måndag, november 28, 2016

Nästan i Tammerfors

Förra veckans torsdag var jag iväg ut på äventyr tillsammans med far i huset. Jag hamnade nästan till Tammerfors igen. Men bara nästan för vi vände i Vesilahti
Att följa med far i huset har sin risker. Han tycker nämligen om att leva farligt, så också i torsdags. Han ville kolla hur långt det går att köra med unga husbondens bil när den gula lampan, som indikerar att tanken är tom lyser. Sådant är inte jag särskilt intresserad av. Visserligen hade jag min väska med virktillbehör med mej och hann till och med virka tre Qvidi-Mina rundlar, men ändå...
Efter en något upphettad diskussion ordnade det sig och far i huset kröp till korset och tankade snällt i Lembois.

Sedan var det egentligen dags att styra kylaren hemåt. Godset var levererat och allting var frid och fröjd. Visst skulle det ju ha varit trevligt att stanna vid till exempel Toika när vi nu ändå körde förbi. Men far i huset var mycket bestämd: Det var just förbi vi skulle köra och inget annat. Jag sade inte så mycket för jag skall ju på riktigt INTE ha mera garn, så...

När vi kom till Tavastehus veknade han och bestämde att vi skulle besöka stora loppiset där. Jag var förstås genast med på noterna även om vi ju inte skulle ha någonting. Men det är konstigt med loppisar. Man liksom alltid väntar sig att göra det ultimata fyndet.

Knappt hade vi hunnit innanför dörren innan far i huset sin vana trogen började:
- Vi ska sen int ha någo.
- Nä nä...
- Du köper sen int någo.
- Nä, nä...
- Va ska du med den där kärran till? Vi ska ju int ha någo.
- Nä, nä, jag stöder mej bara lite här. Gå du nu dit till vänster och kolla så går jag lite här.

Puuuh, dit gick han och jag satte upp racerfart och sicksackade mellan borden. Det fanns så många trevliga julsaker att jag blev alldeles vimsig.
Far i husets röst ringde dock i öronen, så jag tog raska kliv förbi en hel del intressanta grejer.

Men så hittade jag dom här och dom måste jag ju bara ha. Tycker att dom är så urgulliga. Men, men nu har jag kommit på att vi ju inte har lutfisk på julbordet så vi behöver inte salt- och pepparströare. Hmm... eller gör vi?

Jag hittade också en helt ljuuuuvlig liten vintagehatt med flor från Fredriksons hattfabrik. Endast 18 €. Mycket funderande om jag skulle ta den eller ej. Men hallååå förnuftet: När har jag hatt? Just det. Den fick bli kvar i loppiset.

Och så plötsligt var min lycka gjord. Nu hittade jag det som jag länge funderat på att skaffa:
Ett band med 💗 och text om att detta är handgjort med kärlek. Om jag någon gång skulle få någonting färdigt så skulle jag ju kunna sy i ett sådant här band.

Stackars far i huset. Han provade Ecco-skor men ena paret var för litet och det andra var för stort. Dessutom gick han omkring med sjuk mage för att han var rädd för att jag skulle hitta det där ena loppisbordet som var fullt med garn. Stackars, stackars han! Han skulle bara veta att jag var riktigt, riktigt nöjd med mitt bandfynd och ville inte alls ha mera garn.

I Riihimäki bjöd jag honom på mat. Få se om det blir flera äventyr den här veckan eller om det räcker med fredagens julfest.
Men nu, nu ska det bli tre virkade Qvidi-Mina rutor och sedan blir det Skarpt läge med Gunvald Larsson och Beck. Visserligen vet jag redan vad som händer och vem som är skurken. Men det betyder ju att jag kan sticka lite mera då, inte sant?


Inga kommentarer: