onsdag, augusti 23, 2017

En förunderlig ros

Förra sommaren köpte jag en ros. Till vintern skulle den klippas ner och tas in. Hösten kom, kurserna började och jag körde iväg hemifrån tidigt på morgonen och återvände när det var mörkt. Morfar i huset fick order att sköta om rosen. Så en morgon innan frosten kom såg jag att rosen var borta. Jag utgick ifrån att den var omskött på bästa sätt och fanns någonstans i källaren.

På försommaren efter frostnätterna frågade jag efter min ros.
- Den har blommat hela vintern i garaget, sa morfar i huset. Och jag blev nästan gråtfärdig. Hur skulle det nu gå? Den kan ju inte blomma i ett heller!

Morfar i huset klippte ner rosen, gav näring och ny mylla. Och placerade den utomhus.

Och se, den förunderliga rosen har blommat hela sommaren och flera knoppar kommer det. Kanske det inte var så dumt att glömma bort den i garaget över vintern i alla fall?

tisdag, augusti 22, 2017

Det vita ogräset

- Vad är det för vitt ogräs, ropar jag till morfar i huset när jag flyttar blicken från dataskärmen till fönstret och får syn på hans odling.
- Det är inget ogräs.
- Nå, vad är det då?
- Sir du int att det är hirs?
- Näe, hur sku jag si de?

Det går en tid, jag öppnar dörren och hajar till:
- Vad är det för vitt ogräs, hojtar jag åt morfar i huset.
När jag har frågat samma sak femtiosjunde gången ger han upp och skakar sammanbitet på huvudet.

Numera vågar jag inte fråga nånting alls, så jag öppnar dörren, stirrar på "det vita ogräset" och muttrar: "Hirs, hirs, hirs".

Vete fåglarna vad det är bra för? Eller jo, just det. Hirs är bra för kräsna fåglar!

Igår var jag för övrigt ytterst vågad. Jag damp ner i frisörskans stol och sa: Du får göra vad du vill. Och så gick det som det gick. Nu är jag nästan blondin! 
Blondiner lär ju ha det roligare än andra, men jag undrar allt jag. Lika roligt har jag oberoende av hårfärg. Dock: Det verkar, som om dansandet var mycket, mycket roligare förr.

måndag, augusti 21, 2017

Upplysta

Kolla, kolla...

... nu har stolpen kommit upp! Snart blir vi upplysta här vid vägen. Först ska bara de hängande ledningarna kopplas någonstans.

Farligt värre ser det ut med endast en karl, som ska sköta både stolpuppsättning och se till att trafiken löper tryggt. Hu, huh!

söndag, augusti 20, 2017

Punsch

Och så går livet vidare...
vardagen och trivialiteterna tar över... och det hemska sjunker i bakgrunden för en stund.

Igår kväll styrde jag min plåtlåda söderut. Jag var egentligen tredje reserv, men fick meddelande i fredags om att nu var jag den som skulle iväg.

Så jag körde till Skärgårdsmuseet i sällskap med Astrid och bra så för morfar i huset yrade. Han hade liksom ingen som helst aning om var jag skulle vika av för att komma rätt. Verkligen tur att jag litade på Astrid och hamnade på rätt ställe.

Man tager vad man haver då man ska bygga upp en estrad. Här väntar vi ivrigt på att Visaftonen i Carl Michael Bellmans fotspår skall börja.

Musicerar gör Markus Pelli och Pentti Hildén. Verkligt skickliga och en njutning för örat.

Det blev rätt mörkt i museet, så i pausen tändes lyktorna. Stämningsfullt och mysigt.

Efter pausen kom visst själva Bellman på besök och kanske självaste Gustav III?

Som vanligt träffade jag härliga människor, bland annat en familj från Helsingfors, som hade hyrt i trakten för en veckas semestervistelse. Så jag fungerade lite som turistguide och gav dem tips på sevärdheter och evenemang. De var mycket nöjda med konserten.
Jag hann förstås också tala lite om kommande datakurser. Det är ju alltid bra med direkt reklam, eller hur?

Himlen var så oändligt vacker på hemvägen. Stämningsfullt.

Väl hemma konstaterade morfar i huset, som en tröst till mej att jag inte behöver följa media om jag mår dåligt av det. Så hade det sagts i TV-nyheterna. Tack för det! Som sagt, jag är en nyhetsundvikare just nu.

Idag har jag varit ute på vift igen. Den här gången var det den lokala höstmarknaden, som lockade.

Där var mycket program, Diana Thesslund underhöll med fin dragspelsmusik...

Countryline dansare från Pernå uppträdde...
... liksom trollkarlen Kimmo Erkkilä.

Till salu fanns allt från nyplockade blåbär och kantareller till rökt ål och smycken.
Och förstås fanns det både bakverk, hemvävt och hemstickat/handstickat. Härliga sockor!

Här i sagohörnet var det mysigt och skönt. Här kunde jag ha tänkt mej att sitta en stund.

Igen träffade jag en massa trevliga människor och igen blev det förstås tal om datakurser!

Jag valde att bland annat stöda den lokala pensionärsföreningen genom att köpa lotter. Var tredje lott vann och jag kom hem med ett hemligt paket!

Ett paket med ett så här fint innehåll.
- Se, nu behöver jag punsch, hojtade jag glatt åt morfar i huset när jag fick fram punschglasen och den fina kökshandduken Made in Switzerland, alltså schweizisk. Morfar i huset morrade om proppfulla kärlskåp och unga husbonden fnyste:
- Int behöver du punsch för att dricka ur dom där glasen.
Nå, men hallååå vad nu då? Självklart behövs det punsch om jag har punschglas, inte sant?
Har jag förresten någonsin druckit punsch? Inte som jag kommer ihåg, så det skulle väl vara på tiden nu då. Var det inte så förr i världen att när man nått taklagshöjd på ett bygge så skulle det bjudas på ärtsoppa och punsch annars fick man en granruska i taknocken? Eller bjöds det på öl istället för punsch?

Det var förresten en trevlig karl, som fick mej att köpa lotter. Han skröt med sin fenomenalt goda senap, som han hade tillverkat alldeles själv.
Och se på sjutton, jag vann faktiskt en burk! Fantastiskt. Det hade vi roligt åt, att jag hade sån tur och fick precis en sån vinst jag var ute efter.

Närbiblioteket höll öppet och jag kollade in lite titlar utan att precis hitta nånting, som genast skulle ha känts som att just den boken vill jag läsa. Jag plockade ändå två romaner på mej. Eftersom jag inte har varit i den där bibban på jättelänge var jag lite vilsen.

Den här boken tog jag i varje fall med mej hem helt gratis. Den har nämligen avskrivits. Ju mera jag funderar på den där titeln desto mera tror jag att jag redan har läst den här boken nångång på 1990-talet. Morfar i huset var förstås mycket missnöjd:
- Vi ska inte ha flera böcker.
- Nej, nej.

Jag misstänker att den här boken kommer att hamna i bokbytarhyllan på jobbet. Bra så.

Och nu, nu ska jag småningom se på filmen Kungens tal och njuta av blåbärsbulle, som jag köpte av en dam från Liljendal idag på hösttorget.

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan!

lördag, augusti 19, 2017

Det går inte...

... att skriva någonting idag. Ända sedan morgonstund har jag haft på datorn, men inget har jag fått på pränt. Känns som en seg massa, som om orden flyr mej och är totalt betydelselösa. Världen är galen och våldet eskalerar. Och jag är så lessen, så urbota lessen. Men, länge leve kärleken, godheten, vänskapen och freden.

Igår körde morfar i huset och undertecknad iväg till Vittis, än en gång. Min stackars Adam plåtlåda var lastad med byggjärn till bristningsgränsen. Min hulda moder var inte med på den här utfärden. Hon skulle nog inte ha orkat och dessutom fanns det inte heller rum för henne på grund av den tunga lasten, som bredde ut sig också över bakbänken för jämviktens skull.

Vi var lite stressade, för vi kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Dessutom gick det inte att köra hårt med så tungt lastad bil. Morfar i huset ökade ytterligare på min stressnivå genom att i Hyvinge säga:
- Konstigt bromspedalen går ner ända till botten.
Du milde, tänkte jag, nu har han söndrat min bil...

Hela vägen till Vittis fick vi höra om terrordådet i Spanien. En gång i timmen sändes nyheterna. Sånt kan göra vem som helst lessen. Och förstås bra så länge man reagerar och inte tar det som vardagsmat. Fast med tanke på alla attacker nu just så föreligger det stor risk för att man blir avtrubbad och inte orkar bry sig.

 Vi hann! Vi var framme innan lagret stängde. Eller nåja, stängde och stängde. Det var fredag eftermiddag och klockan var 15.45, så självklart såg vi inte en kotte. Ägaren var själv iväg till Vammala med sin grävmaskin. En underhuggare dök upp och skrev namnet under forsedeln och försvann. Ensam fick morfar i huset lasta ur bilen, lika ensam som han var då han lastade i den. Han behöver minsann inte gå på gym för att få muskler.

Från lagret hastade vi vidare till Korpelas fabriksbutik för min hulda moder hade lämnat in en beställning på diverse köttprodukter. Från Korpela fortsatte vi till den galna korvkringlan. Nu var det bråttom för klockan var redan över 16.30 och butiken skulle stänga klockan 17. 

 Det blev ett snabbt varv i affären innan vi parkerade på baksidan. Där satt vi och åt medhavda semlor (frallor), som jag hade fixat till. Och strax före klockan 17 fick vi höra om knivhuggningen i Åbo. Den följde sedan med oss i radion hela vägen hem.


Som matsällskap hade vi pilfinkar, skator och sädesärlor.

Idag har det mesta i TV handlat om våldsdådet. Morfar i huset blir en nyhetsknarkare och undertecknad en nyhetsundvikare. Tyvärr verkar det som om våld föder våld. Vem skall få stopp på det hela?

Själv valde jag att mitt på dagen kanalisera min förtvivlan, vanmakt och ilska till någonting nyttigt. Så nu har jag städat i sovrummet! Bytt sänglinne osv. Bra så. Någonstans måste ju känslorna kanaliseras.

Nu vet jag nog också vad jag skulle be för: 
Att...
... kärleken segrar
... godheten frodas
... toleransen ökar, liksom friheten
... friheten förunnas alla, liksom freden.
Tror ni att det finns bönestenar för det här?

Ta väl vara på er och varandra!







fredag, augusti 18, 2017

Öppet café

Igår var jag iväg till mina barndomstrakter. Jag besökte det öppna caféet i församlingsgården. Jag är så privilegierad, då jag på fritiden jobbar med sådana här trevliga saker. Visserligen måste jag ju nu sitta framför datorn och åstadkomma en text, men ändå...  
Hur skulle jag annars ha en chans att träffa alla härliga människor. Och inte är det sagt att jag skulle vara så kulturell heller utan mitt frilansande. Det är så lätt och bekvämt att bli kvar i soffan!

Inne i församlingsgården finns det bönestenar. Det är olika färg för vad som just då är aktuellt. Jag blev lite förvirrad. Får man lägga flera stenar i böneskålen? Eller ska man välja den absolut viktigaste? 
Tevje, mjökutköraren i Spelman på taket samtalar ju alltid med sin Gud och Tevje bad om ursäkt för att han stör Gud med triviala småsaker. Så om man då ska be endast en bön, vad är viktigast? Hälsan? Pengar? Kärlek? Vänner? Vardagslivet? 
Som sagt, måste man välja?

Här tar i varje fall vardagslivet över nu, för jag måste betala fakturor,  hänga tvätten, fortsätta att fylla diskmaskinen och fixa mackor, som vägkost. Vi ska nämligen iväg på en liten tripp med morfar i huset om allt går som planerat.

torsdag, augusti 17, 2017

En prislista

Idag damp det ner en intressant prislista i vår postlåda.
Det var nästan som att få en mönstertidning. I slutet av den här prislistan finns nämligen mönster. Visserligen finns mönstren också gratisLankavas hemsida, men det är ju bekvämt att ha tidningen/prislistan i projektväskan.

Och trots att jag inte väver, så blev jag så glad över de här trasmatteinslagen, Aino och Sisu. De görs av gamla lakan/tyger och de går alltid i samma färg eller mönster. Tjohoo! Hurra för återvinning och hurra för färgharmoneringen. Förenklar betydligt för dem som vill ha en matta i en viss nyans. Borde jag börja väva?

onsdag, augusti 16, 2017

Fyndigt värre

I onsdags för två veckor sedan, var jag ju iväg tillsammans med morfar i huset till grannstaden. Innan vi hastade iväg till sjukhuset hann vi med en avstickare till återvinningscentralen. Det är längesedan jag har varit där och fyndat senast. Ja, faktiskt har jag inte varit där sedan i våras. Men så ska jag ju inte ha någonting heller, för får jag inte köpa vare sig garn eller böcker, så är det nog inte mycket annat jag vill ha, så det så!

Där släntrade jag alltså omkring, rätt ointresserad, men snällt traskande efter morfar i huset. Han gjorde tidernas fynd. Fyra nya sommardäck på original aluminiumfälgar till fransyskan. Men vi kunde nog inte ta dem utan att ha kollat dimensionerna först. Man vet aldrig när det liksom inte finns nån standard i bilvärlden heller. Precis som det också saknas i datavärlden, standard. 
Så morfar i huset lånade måttband av personalen, mätte de rätta hålen och skrev en minneslapp åt sig.

Sedan fortsatte han sin vandring och hamnade plötsligt framför en låda med barnböcker. Och hast du mir gesehen? (hoppas det blev rätt nu!) Där fanns tyska barnböcker! En sån tur! Lilla H fick dem i torsdags för två veckor sen. Tänk att de böckerna låg där och bara väntade på oss. En av böckerna var superkul med en sko på pärmen, som hade hål för snöret. Dit petade jag ett skosnöre, så kan gossen lära sig knyta sen när han blir tillräckligt gammal.

Nå, när vi återvänt hem, kollade morfar i huset på fransyskans däck med skjutmått. Och jovisst, däcken skulle passa. Men tänk om någon redan hade hunnit fara iväg med dem? I torsdags för två veckor sedan, ringde morfar i huset till återvinningscentralen och fick Janne på tråden. Däcken fanns kvar och morfar i huset kunde få dem till det facila priset av 150 €. Han var nöjd, reserverade däcken och lovade att vi skulle hämta dem följande dag. Och så gjorde vi i fredags för två veckor sedan.

Och då ser ni, då hittade jag en massa saker. Till all tur hann morfar i huset inte riktigt med min vilda framfart där i återvinningscentralen.

I en soffa under två nyanlända axelremsväskor, hittade jag två sådana här dukar eller löpare. Splitternya från Hemtex. Självklart måste jag ju ha dem. Den ena ligger nu på soffbordet och den andra på matbordet. Om de passar in i vår färgskala? Inte en blekblå aning. Jag är ingen inredare! Morfar i huset brukar bestämma var skåpet ska stå utom då jag stampar med foten och protesterar.

Under de där dukarna hittade jag ett sådant här långt beige bomullstyg med lagom bredd. Janne trodde att det var en gardinlängd. Mycket möjligt. Jag köpte det till bordduk. Och igen, passar detta in i vår färgskala? Ingen aning, men jag gillar de där björkkvistarna och det är huvudsaken.

Så fick jag syn på en fyrtrådig Singer overlockmaskin. Den var reserverad och stod där i en hylla. På undre hyllan fanns allt möjligt nyttigt i syväg. Men jag syr ju inte, så...

... ja till en början nöjde jag mej med den här lilla knappburken.

Sedan fick jag syn på den här spännande plastasken. Vad månne fanns i den?

Jo, mera knappar förstås. Nu hade morfar i huset vaknat till liv och kom kutande åt mitt håll samtidigt som han kastade nervösa ögonkast på mina fynd:
- Va, ska du me dom där, väste han.
- Dom ska jag och lilla M pyssla med sen när hon växt till sig, kvittrade jag glatt.
- Tänk så roligt när du får en dyna full av knappar sen till farsdagen!
Morfar i huset bara fnyste. Han förstod inte alls min framförhållning. Man måste ju tänka strategiskt och långt framåt, så att man har materialet hemma, inte sant?

Längst bak i ett bortre hörn hittade jag det jag precis behöver...
... tidningsstället kassett från Ikea. Här ryms nu några tidningar till!

Till återvinningscentralen kom en dam med flera kassar fulla av allt möjligt. I min vänstra ögonvrå såg jag något bekant flimra förbi:

Pentiks vinbärskanna för mjölkförpackning, ja eller juiceförpackning för den delen. Som en hök anföll jag och frågade Janne:
- Vad ska du ha för den?
- Nå vad vill du betala då?
I det här skedet försökte jag se så fattig och trasig ut, som möjligt, vilket inte är särskilt svårt i mitt fall.
- Nå om jag säger fem euro då, fortsatte han. Och jag slog förstås till direkt. En Pentik-kanna för fem euro. Rena rama fyndet! Förstås kollade jag när jag kom hem att jag inte gjort ett misstag. Stackars Janne. På auktionssidan Huuto, har en säljare begärt 30 € för en likadan kanna!
Tyvärr tycker morfar i huset inte alls att jag kan köpa garn för de 25 €, som jag sparade in. Och jag som var så ekonomisk.
- Vi behöver inte alls en sån där kanna, morrade han.
- Men tänk nu hur mycket finare det blir nästa gång vi har gäster och inte behöver sätta mjölkkartongen direkt på bordet.
- Men vi är ju int så fina.
- Men tänk nu så förmånligt jag fick den.
- Jag tänker lägga blommor i kannan.
- Nej, det kan du inte göra, sa jag och gömde kannan i vitrinskåpet på hyllan längst nere där han ändå aldrig hittar nånting, som jag ber honom hämta.

Vilka fynd alltså! Jag betalade 10 euro för alltihop. Kanske jag borde besöka återvinningscentralen lite oftare?

tisdag, augusti 15, 2017

Kunde inte låta bli

Åh, kära nån. Igår var jag iväg till mataffären och jag hade enbart kontanter på mej, så jag kunde inte riktigt handla hur som helst. Var ju tvungen att hålla mej till den lilla summa, som fanns i plånboken.

Och vad tror ni händer då? Jo, jag går förstås förbi tidningshyllan och jag....

... kunde inte låta bli! Så jag kom hem med den här tidningen. Ingen kattmat alltså!
Ack, ack och jag som redan har stora högar sedan tidigare...
Jag har varit alldeles för ordentlig och avhållsam alldeles för länge, så...

Det som fick mej på fall var de här söta Pandababysockorna. De är dessutom stickade i Nallegarn, som du får från vilken market, som helst. Kanske nånting för lilla M?

Det är Kikka Virolainen, som har gjort mönstret. Hon har gett ut den där ljuvliga sockboken, som ni ser här på bilden. Kanske jag ska önska mej den i julklapp? Eller åt morfar i huset till farsdagen! :)

Men , men, lilla M hinner bli årsgammal innan jag får nånting alls ur händerna. Visserligen satt jag faktiskt på vår balkong en stund på eftermiddagen idag och stickade på ett snöre, men...
... ja, min hulda moder frågade om jag inte har mitt ena rosa projekt färdigt än.
- Jo, ja, nej, stammade jag fram. Inga garnändar är ännu fästade. Suck!

måndag, augusti 14, 2017

Det luktar

- Det luktar, har morfar i huset nu klagat i flera dagar.
- Nej, det gör det inte. Det doftar!

- Det stinker, utropade jag förtvivlat i morse.
- Ja, jag sa ju att det luktar, mumlade morfar i huset sömndrucket.
- Nä, det här är kattmaten, som stinker. Det luktar inte ens. Det stinker! 
Så gör det alltid när katterna får någonting fiskaktigt, som de förstås älskar. Så det gäller att lägga en knipa om näsan och lida.

Morfar i huset har klagat på min finfina doftranka, som jag fick i tackgåva av mina härliga kursdeltagare i våras.
Och den luktar minsann inte. Den doftar ljuvligt underbart! Den blommar andra gången nu. Härligt!


söndag, augusti 13, 2017

Kulturell igen

Vet ni vad? Jo, jag håller på att bli en riktig kulturtant! Nu behöver jag endast damma av min hatt och så är förvandlingen komplett!

Idag har jag hunnit med att vara barnvakt åt lilla M, medan hennes mamma rusade med blixtens hastighet i skogen och fick ihop de gula läckerheterna till en liten kantarellsås.
Sedan åkte vi alla iväg till min hulda moder och medan lilla M:s mamma skötte lite hushållssysslor och plockade röda vinbär, så sov den lilla gullungen på min arm. Där skulle hon gärna ha fått sova resten av eftermiddagen, men jag skulle ju  iväg och vara kulturell, så...

Jag hann slänga i mej en smörgås, byta kläder, grabba tag i kameraväskan och Astrid innan jag styrde kylaren österut.
I grannkommunen såg jag musikalen Spelman på taket.

Det var en fin föreställning med levande musik, goda sångare och fina teaterprestationer. Jag blev riktigt nostalgisk och kom ihåg Spelman på taket på Lurens år 1976. Ack ja, det var då det.
Mina favoritsånger från musikalen är: If I were a rich man (vem skulle nu inte vilja vara rik?) och Sunset sunrise.

Och nu marsch i säng med mej. Imorgon är det måndag och arbetsdag igen. Ska försöka få ordning på datasalen. Få se hur det hela ska sluta.

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan!



lördag, augusti 12, 2017

Kultur för hela slanten

Så har då igen en vecka hastat förbi och jag hinner fortfarande inte med
Min vecka har innehållit kultur av olika slag. Dock inte stick- eller virkkultur i önskad utsträckning, tyvärr.

Jag började förra söndagen med att på kvällen besöka grannkommunen och sommarteatern där, Vääpeli Körmy taisteluni - min kampp. Jag hade ju redan sett en övning, så nu skulle det bli spännande att se vad det duktiga teatergänget hade åstadkommit.

Sauli Silfvast, debuterande regissör, hälsade publiken välkommen i den regntunga söndagskvällen. Högt på min köp-nästa-gång-du-är-i-lämplig-affär-lista står en regnponcho eller cape. Hoppas att morfar i huset kommer ihåg det idag då han ska iväg och fynda toapapper! :)

En smått uttråkad "legosoldat", Räikkönen, Lari Väisänen, pryder sig med blommor. Hela Finlands armé är permitterad, så det finns inte så mycket att vakta precis. Räyhäranta garnision fungerar dock och där återfinner vi en hel del roliga figurer.

Bland annat fältväbel Körmy, gestaltad av Oskari Katajisto, professionell skådis.

Kapten Kuortti, Joonas Virtanen och löjtnant Sievänen, Kati Lill-Smeds är förälskade.

Men bröllopsnatten blir uppskjuten gång på gång. Inte ens i Lappland i deras eget tält lyckas hon behålla sin kapten innan han måste rycka ut eftersom det blir kritiskt vid svenska gränsen.

Rikets president förhandlade med svenskarna och "köpte" skattkistan tillbaka. Frid och fröjd.
Det är alltså fråga om en militärfars. Det återstår nu två föreställningar, imorgon, söndag, klockan 14 och klockan 18.

I måndags återgick jag till jobbet. Vi hade terminens första personalmöte. Nu ingår två nya vikarier i personalstyrkan, som det skall bli riktigt spännande att följa med och se vilka fräscha idéer de har. Hoppas att de vågar komma med förslag, för man blir så lätt hemmablind och gör som man alltid tidigare har gjort.

Efter jobbet styrde jag österut och hamnade för sista gången den här sommaren på konstutställning i Bruket.

Jaakko Stick från Liljendal, målar surrealistiskt och har en förkärlek för ögon och ordlekar.

Här har han målat en ögonpajazzo. Spelet finns inte längre här i landet på barer eller andra etablissemang.

Här är också ögonen i fokus. Clownen har blinkande lampor, som ögon.

Den här målningen visar unisukat (= nattsockor, som på finska heter uni = dröm eller sömn). Visst skulle drömsockor låta riktigt bra, inte sant?
Förresten, om ni tror att efternamnet Stick är modernt och taget nu, så glöm det. Namnet fick en av Jaakkos anfäder, som stred som hakkapelit under det trettioåriga kriget. När bajonetten skulle användas (hade dom förresten bajonett på den tiden? Nåja, alltså ett stickvapen i vilket fall, som helst), så ropade befälet "Stick". Och så fick han heta Stick helt enkelt. Så det är ett gammalt ärevördigt efternamn. Kul med sådant, som inte alltid följer strömmen.

I Aulagalleriet ställer Niina Tervala ut.

Hennes tavlor har ofta naturen som motiv.

 Den här tavlan andas sådan stillhet och ro.

Från Esbo kommer Markku Uitto, som har ställt ut sina tavlor i Vindsgalleriet. 


Hans tavlor kännetecknas av härliga färger. Han målar i akryl, för han är otålig och vill få tavlorna snabbt färdiga.

Den här tavlan passar sällsynt bra in här i Bruket med tanke på vår vackra skärgård.

Från utställningen körde jag raka vägen hem. Hann kolla e-post, skaffa en ny timlärare till surfplattkurserna i Android, ändra i vårt kursdatabassystem osv innan det var dags att bege sig norrut till grannkommunen (igen!).
Den här gången körde jag till en ljuvlig röd liten mormorsstuga inbäddad i lummig grönska.. Där träffade jag förutom mina finska kolleger från Vako också tre tyskar på besök i Finland. De kom från fria bildningen, Volkshochschule Velbert / Heiligenhaus, som ligger i Nordrhein-Westfalen.

Jättetrevliga människor: Rüdiger Henseling, Marcus Nüse och Beate Buchborn. Nu väntar jag ivrigt på nästa omgång med gäster från Tyskland. Och snart borde jag nog få insprängt en nybörjarkurs i tyska i kalendern. Hur nu det skulle gå till? För jag trängde redan in 10 lektioner extra i september i grannstaden, så... håhåjaa...
Å andra sidan, kanske jag skulle lära mej enligt naturmetoden och åka iväg till Tyskland för en längre tid liksom? MEN, hur ska jag kunna lämna lilla M???

I tisdags jobbade jag framför datorn hela dagen ända till eftermiddagen då vi reste iväg på sjukhusbesök. Återvände hem på kvällen då besökstiden tog slut. Sysslade med det ena och det andra innan jag mitt i natten tog itu med resten av artikelskrivandet. Stupade i säng klockan halv tre på morgonnatten. Ack ja.

I onsdags kväll idkade jag kultur av annat slag. Morfar i huset och undertecknad körde iväg norrut och efter uträttat ärende landade vi på östnylands absolut vackraste gravgård.

Med viss bävan öppnade jag porten. Det är rätt länge sedan jag har varit här. Alla våra egna ligger på andra begravningsplatser: Den nya och den gamla. 
Själv ska jag inte ha nån gravplats har jag bestämt. Men barnen hotar med att de gör som de vill. OM jag skulle ha en plats, så är nog den här den vackraste gravgården.

Här växer höga furor, ljung, blåbär och lingon. På vår långsamma promenad hittades många bekanta namn på stenarna och till och med min morfars halvsysters grav. Den hade jag totalt glömt bort. Är faktiskt lite osäker om jag nånsin träffade henne i livet? Har inget minne av någonting sådant från min barndom.

I torsdags var det hemförlovning från sjukhuset på programmet, sedan ett starkt decimerat redaktionsmöte i stan, besök hos den hemförlovade och så fort fort hem. Och precis före vi anlände till gårdsplanen så kom också lilla M med föräldrar. Ljuvligheters ljuvligheter. Hon växer så det knakar, är redan över fem kilo och 57 cm lång. Och en sån lycka att få hålla henne i famnen.
Senare på kvällen nytt besök hos den hemförlovade.

Igår var jag iväg på utbildning i grannstaden. Det var en workshop, som handlade om konceptualisering (lägg det ordet på minnet hör ni!) av invandrarutbildningen. Tillfället arrangerades av Bildningsalliansen.

Konceptualisering handlar för mej om en fallbeskrivning, men i fredags handlade det nog mera om att skapa ett system för hur vi skall gå till väga.
Det är ett sånt där typiskt modeord, som nu just ska förekomma i var och varannan mening. Kanske man skulle kunna konceptualisera sina stickdrömmar också, vad tror ni?
Men nej, nu ska jag inte vara elak, för tillfället var givande och det var ju huvudsaken. Inte vill man ju offra en solig fredag på någonting onyttigt heller. Dessutom blev vi bjudna på morgonsemla (fralla) med te eller kaffe och frukt samt havrekex. Och så blev vi bjudna på lunch på Fredrikas källa. Och när vi satt där ute i trädgården och njöt av den goda vegetariska lunchen så tågade Gardesjägarregementet förbi där ute på Runebergsgatan. Det var ståtligt ska jag säga. Mina kolleger var inte alls lika imponerade, tänka sig. Av någon anledning har jag under de senaste 12 åren haft ett hjärta som klappar lite extra för männen i grönt! :) 
Före det tyckte jag ju nog att ätteläggen lugnt kunde ha gjort civiltjänst istället för militärtjänst. Men de valde att ansluta sig till Finlands armé och bra så. Undrar vad farfar, som krigsveteran, skulle ha sagt om sonsönerna skulle ha valt annorlunda?

Och gissa vad? Jo, därute i trädgården satt också en familj från Tyskland och lunchade. som sagt, det börjar nog bli dags att tänka på språkstudier.

Igår på eftermiddagen hann jag faktiskt med lite balkonghäng och stickade nästan två hela varv med över 290 maskor! Det ni! På handarbetsfronten känns det inte något vidare just nu. Kanske jag ska lägga av med alltihopa? Det blir liksom inte till någonting med mitt stickande eller virkande. Suck!

Önskar er en riktigt skön lördagskväll! Med eller utan stickning!