söndag, december 17, 2017

Uppfylld av musik

Igår var jag iväg på Årets stora julkonsert. Så idag har jag ännu varit helt uppfylld av all musik. Så härligt!

Som vanligt var jag ute i god tid och anlände redan mer än en halv timme före konserten skulle börja.
Men jag var inte ensam om att sitta i spänd förväntan. Jag var i gott sällskap och fick mej en intressant pratstund med en borgådam, som hade varit med om ett och annat. Hon tyckte att det var trevligare att komma till Liljendal på konsert än att fara till Grand i Borgå.

Vid biljettbordet fann jag för övrigt, till min stora förvåning, mej stå och försvara tidningen Östnyland, efter att så hjärtligt ha blivit mottagen. Men nej, "borgåtidningens" frånvaro från oratoriet hade minsann inte förlåtits av arrangörerna. Ev. kunde det ha reparerats med en recension från julkonserten, men så skedde då icke. Och nu är de då gramse och förnärmade. Så hur stor stjärna/artist du än är eller blir i Svenskfinland, så nu vill du ha omnämnande i minsta lilla lokaltidning. Förunderligt, men sant. Man skulle ju tro att det inte har nån betydelse. Att det enda som räknas liksom är det som nämns på riksnivå, men... Bra att allting tas på allvar, också de lokala tidningarna. Tack för det. Vi ska försöka vara skärpta och vaksamma också i fortsättningen. Men som sagt, vi kan inte hinna överallt, hur vi än försöker.

Thomas Enroth hälsade välkommen. Han ackompanjerade sedan skickligt på piano och spelade till och med basgitarr då det behövdes.

Ami Aspelund var först ut på scenen och sjöng bland annat en norsk traditionell psalm.

Popp Gustafsson från Borgå, som är en baddare på pedal steel guitar kompade också. Benny Törnroos sjöng både egna och andras visor, bland annat Ser du stjärnan i det blå.
I bakgrunden kvällens största överraskning, Philip Järvenpää.

Det var namnstarka artister som uppträdde. Thomas, Ami, Benny, Jonas Näslund, Philip och tyvärr skymd, Heléne Nyberg.

Den absolut bästa igår på scenen var Philip, den 17-åriga musikstuderanden från Jakobstad. Ni skulle ha hört honom i O holy night (O helga natt). Det var så man baxnade. Helt fantastiskt underbart, helt enkelt i världsklass och det utan att överdriva! Verkligt synd om er som inte var där och fick höra och uppleva honom. Helt jämförbar med mina favoritversioner av sången, Sissels  och Jussis.

Han sjöng också Roy Orbisons enda jullåt Pretty Paper. Och så drog han ett helt fantastiskt Elvisnummer med Blue Christmas. Morfar i huset kan inte höra någon skillnad på Elvis och Philip. Frågar ni mej så sjunger den senare nog bättre! :)

Lite synd är det nog om både morfar i huset och våra katter, som hela dagen idag har fått höra mej spela musik och nynna på julsånger. Kan inte hjälpas. Jag har varit så uppfylld av musik hela dagen.

Nu är det nog dags att jag börjar dra mej mot sängregionen. Det är en dag imorgon också. 

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.


lördag, december 16, 2017

Julfest!

Igår kväll var det då dags att festa igen. Denna gång var det fråga om stans julfest. Säsongens andra julfest för min del och också den sista, för den tredje julfesten jag skulle ha gått på gick också av stapeln igår kväll.

Kollegerna och undertecknad startade med en fördrink.
Och jag valde förstås en GT. Vad annat? Jag fick ju upp farten i måndags! I morse när jag kollade i min lilla rosa aftonväska, såg jag att drinken kostat endast 2 €! Det var alltså Happy hour. Ack, om jag skulle ha märkt det igår, så hade jag ju druckit en till! Eller tja, kanske ändå inte. Vi skulle ju trippa iväg ner till bollhallen sen. Eller egentligen heter den ju nog idrottshallen, men...

Och där, där avslöjades det blåvita temat. Det var inte alls frågan om Finland 100 år. Nä, de festligheterna torde ju vara förbi nu. Vi steg helt enkelt ombord på en skuta, självaste The Love Boat. Någon som ännu minns den serien?

Uppe vid landgången stod data-avdelningens chef och personalchefen och önskade Välkommen ombord. Nedanför landgången fick vi gå in genom ett valv och där blev alla fotograferade, precis så som det anstår på ett kryssningsfartyg. Dock lät det lite hotfullt det där om att vi senare skulle bli tvungna att lösa in fotona! De visades senare på kvällen längst bak i salen. Duktigt att få igång bildspelet så snabbt.

Sedan stod den nya stadsdirektören, iklädd kaptensmössa, och hälsade tillsammans med den kvinnliga förvaltningsdirektören välkommen. Det kändes nästan lika högtidligt, som på presidentbalen! Men nä, jag har nu aldrig varit där... Hur som helst, det är trevligt när man hälsas välkommen personligt med handskakning.

Borden var festligt dukade.

Och Centralen, som stod som arrangör för årets julfest hade verkligen lyckats med att få fram båttemat. Det är svårt att göra en stor idrottshall hemtrevlig, men det här gänget hade lyckats riktigt bra. Dessutom höll de sig till temat hela kvällen i programnumren, för vi spelade bland annat bingo. Och där engagerades faktiskt deltagarna vid vartenda ett festbord. Kul!

På övre däck fanns både solparasoll, flytvästar och livbåtar!

Och maten var god! Jullimpa med smör, rödkål med couscous, gravad lax med god sås, ugnsstekt lax (den hoppade jag över), kokt potatis (rätt sönderkokt faktiskt, men...), förstås gråsaltad skinka med stark god senap, köttbullar med lingonchilichutney (mums!), morotslåda (hoppade jag också över!) och kålrotslåda. Till efterrätt bjöds det på kaffe/julte och tranbärsparfait med tjinuski (kola). Mumsfilibabba. Dryckerna bestod av svagdricka, vatten eller vichy.

Men jag fick ju en hemleverans i tisdags och hade superduper gott rödvin till maten. Tack och lov en liten flaska och inte en stor!

Och så var det förstås dans, fattas bara annat. Wannabeat stod för musiken. Riktigt bra i och för sig. Mycket rock och sådant som det gick att stå och skaka rumpa till. Men efter att ha hört dem rätt många gånger nu, skulle det nog vara dags för lite omväxling i repertoaren. Inte för att jag har någonting emot Bon Jovis You give love a bad name. Det är riktigt bra dansant rock, likaså Tomas Ledins låtar.

Och nej, ingen dagen efter feelis idag. Jag var hemma redan före midnatt, så ingen fara med den här festprissen. 

Och nu, nu ska jag sätta mej och sticka lite innan jag beger mej ut ikväll igen!
Men jag borde kanske virka istället? För visst borde ju katterna få en egen bädd att ligga i? Det är nu bara sen det att dom inte går dit ändå.

Men först ska jag fylla i den där tävlingen som lovar att man kan vinna garn för tusen dollar. Tror ni på det? Och behöver jag mera garn?

Ha nu en riktigt trevlig lördagskväll!

fredag, december 15, 2017

Efter åtta

Förra veckans fredag fick jag igen en julgåva Efter åtta. Tack för den!
 

Den har symboliskt värde för förra veckans fredag tog ju undervisningen slut för min del. Och idag vet ni, idag har jag precis för en stund sedan lagt autosvar på min arbetse-post. För nu ska det nog bli jullov här så småningom. Och tro mej, jag kan hålla mej borta från den digitala verkligheten. Inga problem med det, inte. Lite pappersjobb återstår ännu i måndag. Sådant jag inte hinner med mera idag. För nu måste jag duscha och fräscha upp mej lite grann inför kvällen. Efter åtta i kväll hoppas jag att jag sitter och äter julmiddag på personaljulfesten. Få se hur länge jag stannar. Skulle helst sitta hemma och sticka, men kanske festfeelisen dyker upp? Och glöm allt det där blåa. Tror att lila får duga i år. Det är i alla fall lite diskretare än julrött. Som vanligt är jag avundsjuk på karlarna. Tänk så enkelt de har det med mörk kostym. De behöver endast byta ut färgen på slipsen!


Ser ni, det är med extra mörk choklad. Jippi, kanske husets chokladmonster då låter bli min låda? Förstås kan jag ju bjuda lite då och då, om han är snäll vill säga.

Ha nu en riktigt skön och mysig fredagskväll!

torsdag, december 14, 2017

Janttulåda

- Har du ett stort blått tält, frågade jag med desperation i rösten, min hulda mor igår då jag ringde henne.
Hon hummade och mumlade en stund.
- Nää, jag tror nog int att jag har något tält eller ens ha haft något stort tält, sa hon med tveksam röst.
Hon var säkert rädd för att jag skulle minnas något från min barndom, som hon hade glömt bort. Men...
- Ja, nu är det kris här. Jag behöver nånting blått att dra på mej i fredag eller nånting vitt, suckade jag.
- Nå men du fick ju den där blåa klänningen...
- Klänning på fest? Jag är ju en byxflicka, protesterade jag med något vilt i rösten.
- Men du kan ju ta leggings under.
- Men det är ju ändå en klänning. Jag vill ha en överdel och så raka svarta byxor, gnällde jag med något ynklig röst.
- Men du har ju den där blåa blusen, som du hade på dej när du var hit senast, konstaterade min kolugna moder.
- Men jag och blått? Det är ju inte alls min färg, suckade jag och berättade att jag precis hade provat igenom alla mina tre vitskjortor i garderoben. En var för genomskinlig, en var för spänd över bysten och den tredje var en urgammal i något konstgjort material, som gjorde att håret stod rakt på huvudet på mej.
- Men du måste väl inte ha nånting blått, frågade mamma i tröstande ton.
Nä, nå, kanske bara bäst att strunta i önskemålet om blåvitt på fredagens julfest. Kanske det skulle duga med ett silversmycke med blå sten? Men inte har jag något sådant heller och tänker inte köpa vare sig en blå blus eller ett blått smycke. Så det så. Jag fortsätter att hålla mej till min röd-rosa-violetta färgskala. Sådant trivs jag liksom bäst i. Men på den imaginära handlingslistan måste jag väl nog skriva upp att jag skall köpa en vit allroundblus? Å andra sidan, vitt är en mycket känslig färg, så...

Igår kväll slog jag på stort och gjorde en Janttulåda. Namnet är en försvenskning från finskans Janttulaatikko. Det kommer från orden jauheliha = malet kött och lanttu = kålrot.

Här i huset fick vi alltså i oss en rejäl dos med c-vitamin igår. Kålrot är ju hälsosamt så det förslår. Receptet hittade jag på K-gruppens sida Vad ska vi äta idag. Tyckte att det såg enkelt och gott ut, så jag gjorde min egen variant utan lök, tomater och ost. Morfar i huset är nämligen minst sagt kranttuger (= kräsen) när det gäller mat. Det blev riktigt gott serverat med lingonsylt och äkta finländskt rågbröd. Enkelt var det också och gick snabbt att laga. Borde jag laga någonting hälsosamt idag också?

onsdag, december 13, 2017

Veckans största brott

Nu har vi då haft veckans största brott här:

Elavbrott!
Tack och lov dock inte med än över två timmar. En del hade fått vänta ända upp till sju timmar på att få elen tillbaka.

Så här festligt började vi arbetsdagen på Mi i morse.

Det var lite annat än den sparsmakade middagen i pannlampans sken igår kväll. Som ni ser så festade vi redan på julskinkan!

tisdag, december 12, 2017

Hemleverans

Idag har det snöat här hela dagen. Och alla bilar kör så sakta, så sakta förbi här ute på vägen. Jag trodde jag skulle ha varit ledig idag och bara hade suttit och stickat och virkat. Men jag fastnade framför datorn och här har jag suttit praktiskt taget hela dagen lång. Så inget handarbetande här inte och förstås ingen julstädning heller. Det positiva är förstås att jag inte har behövt ta mej någonstans alls, så Adam plåtlådan står totalt insnöad ute på gården.

Visste ni att det där med GT inte alls var så enkelt, som man skulle tro. Åh nej. 
Flickan i baren frågade om jag skulle ha den ginsorten eller den eller den. Öööh. Snabbt svarade jag med namnet på den enda sort jag kände igen och så andades jag lättad ut.
Men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Plötsligt uppstod ett nytt val: Ville jag ha citron eller lime? Öh.. Lime, tack.
Ja och sedan återstod då betalandet. Det borde ju vara lätt som en plätt inte sant? Kontant eller kort? Kort, svarade jag och förberedde mej på det där knepiga med Credit och Debit. Vill du snabb-betala? Öh... men vänta nu. Ja, du lägger bara kortet där så... PIIP och plötsligt hade jag betalat min GT.
Månne det märks att jag inte är ute alltför ofta? Och tänk, det trodde jag en gång i tiden att man skulle syssla med sen när barnen blivit stora! Då skulle man minsann gå ut och unna sig och... ja, ja, men sen är det ändå skönast att sitta hemma.

Igår fick jag dock en hemleverans, som behövs när jag ska ut igen i fredag.
Visst är det lyxigt så det förslår, inte sant? Hur många får sina flaskor hemtransporterade så här? Ja, alltså här i Finland?

Imorgon ska jag iväg till jobbet och jag hoppas verkligen att jag hinner få allting undan, som skall göras så att jag kan börja sikta in mej på jullov sedan. Men nu, nu måste jag sätta igång med middagen innan morfar i huset kommer hem som en blöt snögubbe. Han är nämligen ute i snösvängen just nu.

måndag, december 11, 2017

En GT

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg till grannstaden på en lite annorlunda julfest. Vi blev bjudna på kaffe/te, snittar och morotskaka (det är väl hälsosamt?). Framförallt blev vi bjudna på bio. Vi såg på Sameblod och den träffade mej rakt i hjärtat. Absolut en sevärd film. Vacker och ömhetsväckande. Livet är hårt i Lappland.

Efteråt hamnade jag i Gamla stan och där var hur mysigt som helst!

Och i trevligt sällskap kunde jag äntligen, äntligen förverkliga en länge närd dröm.
Jag kunde helt enkelt ta en GT!

Så gott och det gav mersmak. Men man ska ju inte överdriva heller så det hela stannade vid en. Och jodå, lugn bara lugn. Jag hade chaufför!

söndag, december 10, 2017

Tomten på loftet

Idag har jag varit iväg med morfar i huset på julmarknad ända till Malmgård. Han var i ärlighetens namn inte riktigt med på noterna.
- Måste jag följa med. Du klarar ju nog dej ändå, gnällde han.
- Nä, jag kan inte åka dit ensam. Jag vet ju inte vart jag ska parkera, svarade jag helt förskräckt. 
-Tänk om jag måste gå jättelånga vägar sedan, fortsatte jag.
- Nå, du säger bara att du är från pressen och ska släpa på kameran.
- Nä, det går int. Tänk om jag hamnar på nåt riktigt trångt ställe då, svarade jag med min ynkligaste röst och framhävde alla faror med en gumma som inte kan parkera och inte kan backa och ja, knappt ens kan köra bil!

Han suckade djupt och muttrade och sent omsider kom vi iväg.
- Se nu kommer alla bilar dit ifrån redan, utropade jag då vi mötte stora fina tyska bilar; mercor, bmw, VW och ja två helt vanliga oplar också.
- Tänk om dit inte alls är folk mera nu när vi är så sena.
Morfar i huset bara fnyste åt mej. Till saken hör att jag vill vara ute i god tid medan han tar det olovligt lugnt. Så hos oss är det kvinnan som väntar på mannen eftersom jag alltid är färdig på en sekund medan han söker efter det ena plagget och det andra.

Fram kom vi och både försäljare och köpare fanns ännu kvar. Och inte behövde vi gå många meter innan vi träffade både på bekanta och grannar. Och det blev mycket samtal och så fanns det så mycket att se på att jag blev nästan yr i huvudet.
- Vi ska int sen ha nånting, var morfar i husets mantra. Morrr! Hans fel att jag kom hem utan Malmgårds goda skorpor. Vad ska jag nu äta till kvällsteet?


Det första jag fick syn på var den här annorlunda granen. Tycker inte ni som jag att morfar i huset skulle kunna snickra ihop en sån här åt mej? Den kunde få hänga här ute.
- Nä, det går int, avfärdade han genast.
- När det blåser slår den mot väggen.
- Men då kan vi ju ha den inomhus. Tänk nu om vi skulle hänga den där upp i taket, så...
Morfar i huset bara suckade.
- Kom nu så går vi.
Han var rädd att jag skulle satsa på något av de där vackra skärbrädena. Och jo, det där ljusa i askträ var verkligt vackert och enligt tillverkaren Mikko Fagerlund här från vår hemby, så håller just ask extra bra. Det skulle ju ha blivit en perfekt julklapp.


Hantverkarna är flitiga. Ställer upp med demonstrationer och försöker sälja sina produkter. Varje år försöker man på Malmgård ha någon smidesdemonstration. I år var det Tiia-Riitta Lahti från Ruukinsepät, som stod och smidde spikar. Hon frös åtminstone inte.

De här smyckena av återvinningsmaterial, tillverkade av Petriina Wäre från Askola, är riktigt fina.


Dekorativa korgar på den vackert slitna stallväggen. Havrekärvarna hade god åtgång.


Inne i stallet fanns nästan vad som helst till salu. Sockor, mössor, vantar, skinnprodukter, kort, bröd, pepparkakshus, ljuslyktor, tomtar, väskor, pannlappar, stickat, virkat, sytt, vävt och snickrat. Ett sånt överflöd att jag blev alldeles matt. Och ni gissar väl vad morfar i huset gick omkring och muttrade?
Jo, just precis:
- Vi ska int ha nånting sen.
Äsch, och jag som skulle köpa av det där goda skärgårdsbrödet, som bakas här i hembyn. Men den där karlen blandade bort mina tankar.
Så vet ni vad jag gjorde istället? Jo, jag talade barnbarn med en försäljare, som var salig av lycka för att hon skulle få sitt första barnbarn, 3 månader gammalt, på besök imorgon. Så där stod vi "den äldre generationen" och förundrade oss över livets underbara gåva.


Tomten på loftet övervakade att allting gick rätt till. Det är fint när det satsas på dekorationer så det blir en fin julstämning.
Och jag uppskattar utbudet på marknaden för där finns enbart hemgjort och inget "krääsä" (= massproducerat tingel-tangel).

Trots morfar i husets negativa inställning till köpandet hann jag smita iväg till liljendaldamen och köpa både semlor (frallor) och hembakade wilhelminakex. I julklapp fick vi en god äppelbullsbit. Morfar i huset tänkte först inte alls ta emot den.
- Nu är du tyst och säger tack, sa jag bestämt ifrån åt honom. Och under över alla under. Han lydde mej faktiskt. Så här har vi festat på godsaker under sena eftermiddagen idag.

Inne på barsidan i gårdsboden hann jag smita ifrån min överrock så mycket att jag kunde handla handgjorda chokladpraliner av Petri.
- Vi ska int ha, fick jag höra igen.
- Nä inte vi, men jag måste nog hjälpa julgubben lite grann kvittrade jag glatt.

Längsta köerna var det till de olika korvstånden.
 Själv skulle jag gärna ha velat ha en hotdog från Sääkär korv. Men det gick ju inte heller för sig.
- Vi ska hem och äta köttbullar.
Suck!

Det härligaste med att besöka marknaden är nog ändå det att få träffa alla trevliga människor. Så trots att morfar i huset inte riktigt ville, var han jättenöjd att han hade följt med.

Och parkerandet då? Jo, det gick alldeles lysande. Vi fick plats precis invid marknadsstånden, så bättre hade det inte kunnat bli.

Och några köttbullar blev det inte för min del, för den nästyngsta med sambo dök upp här på eftermiddagen och de bjöd på hönsfilé och eldade i bastun. Men det är en helt annan historia det.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Ta det lugnt och stressa inte!

lördag, december 09, 2017

Hunnit med mycket

Oj, vet ni, jag har hunnit med mycket. Men nu när jag satte mej här framför datorn, så tog liksom orken och inspirationen slut. Och jag som borde skriva två artiklar. Ack, ack. Jag tycks totalt sakna disciplin.

Igår kväll körde jag norrut till grannkommunen. Där i kyrkan lät jag mej förföras av smäktande toner från en hel skara kostymklädda herrar.
Sångargillet i Lappträsk bjöd på en fin och högtidlig konsert. Finländska musikens dag till ära höll man sig till inhemska tonsättare. Finns det något vackrare så här i juletid än psalmen "Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt"? I synnerhet om den sjungs av en manskör. Jag vet inte varför, men jag har alltid varit lite extra svag för just manskörer. Det är något med den där röstklangen då när den harmoniserar perfekt, som jag helt enkelt inte kan motstå.
Kören dirigerades av Jan-Erik Slätis.

Här avtackas kvällens solister av Sten Frondén: Gunnar Enqvist på cello, Joel Enqvist på violin, Annikka Konttori Gustafsson på piano, Hannes Vickholm solist, tenor, Svetlana Happo på viola, med ryggen hitåt Kaj-Erik Gustafsson på orgel och längst till höger syns lite av solisten Christine Slätis, sopran och dirigenten Janne Slätis.

I dag på förmiddagen hade vi rart besök av lilla M med föräldrar. Hur kan ett barn vara så ljuuuuuvligt? Hon jollrade på som aldrig förr och skrattade glatt när vi lekte med henne. Hon är omgiven av så mycket kärlek att det då och då sticker till i mitt hjärta då jag tänker på alla små som far illa. Det finns inget finare än den där totala oreserverade kärleken. Mitt hjärta blöder för alla dem som aldrig har fått erfara den.

Vi hade också glädjen att få den nästyngsta med sambo på förmiddagskaffe. Så jag hade rätt svårt att slita mej hemifrån, men när man måste så måste man...

Jag körde alltså till stan för att delta i höstens sista bokcafé.

Det gästades av Mikael Crawford.

Han berättade om sin En liten bok om nästan ingenting. Den verkar rätt grabbig, så få se om jag alls kommer att läsa den?

Det var riktig julstämning på caféet. Det var det däremot inte på julmarknaden på torget. Jag rusade dit efter bokcaféet och det blåste en verkligt kylig vind där. Glest var det både med försäljare och köpare. Försäljarna höll på att packa ihop, men jag hann få mina plastpåsar. Och jo, jo, jag vet att man inte ska använda plast, men ibland så...
Jag hann också köpa en fisk och en liten skinkbit, som jag nu skall föra till min mamma för provsmakning. Man ska ju inte köpa grisen i säcken sen till julen.
Förstås köpte jag också marknadskringlor. Men, men ända sedan Tyrisevä gick i konkurs har inte kringlorna smakat som de ska... 

Och nu ska jag iväg igen, jag som borde sitta i fåtöljen och sticka...

fredag, december 08, 2017

Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge! Igår blev det fest här hos oss, då morfar i huset stekte plättar.

Mums! Jag vet inte hur många jag klämde in. Morfar i huset tyckte att det var konstigt att plätthögen aldrig växte. Schhh, säg inte att jag lyckades ta några flera än han hade planerat.

Idag hittade jag ett härligt virkat julrött hjärta i julkalendern. Kanske jag nu skulle börja gräva efter rött bomullsgarn på allvar?

Ha nu en riktigt skön fredagskväll. 
Om du inte vet vad du skall göra, så kan du fira musikens dag i grannkommunens kyrka. Dit ska jag iväg på konsert, så kanske vi ses där ännu ikväll?
Ni visste väl att det är musikens dag idag och att vi flaggar för ingen mindre än Jean Sibelius?

torsdag, december 07, 2017

Missförståddt

Buhuuu! Mina anförvanter förstår mej inte. Jag är totalt missförstådd. Häromsistens råkade jag kläcka ur mej att jag saknar rött bomullsgarn, så jag borde nog...
Jag hann inte ens säga meningen till slut innan de alla hojtade i korus: "Du har garn".
Jo, men inte precis rött bomullsgarn, som jag ju nu prompt skulle behöva. Tänk att de inte förstår det. Jag kan väl inte virka gröna julhjärtan heller? Hur skulle det se ut?

Och titta nu hur min restgarnsburk ser ut! Ser ni något rött bomullsgarnsnystan där? Nä, inte då... 
Nu är goda råd dyra. Jag får väl snällt lov att skippa det julröda och hitta på någonting annat istället. Men vad? Hmmm...

I morgon har jag höstterminens sista datalektioner. Tjohooo! Ännu ett möte nästa vecka samt lite kontorsjobb och sedan hägrar redan jullovet. Och vet ni vad jag tänker göra då? Jooo, ta det mycket, mycket lugnt även om morfar i huset nu har börjat tjata om att jag måste städa. Pytt, säger jag och berättar hur alla andras karlar minsann sköter städningen! Jag hörde ju damerna nämna det när jag var på stickcafé i tisdags!

onsdag, december 06, 2017

Finland 100 år!

Redan klockan sju var jag uppe i morse. Jag traskade runt ett varv i det mörka huset och kom på att det absolut inte går att stiga upp så tidigt om jag ska orka se på presidentbalen i tv ikväll. Så jag lade mej under täcket igen och övertalade mej själv att somna om: "Sov Inge, sov, sov Inge, sov..." Tyvärr var jag och min hjärna inte riktigt på samma våglängd. Hjärnan levde om som den värsta tryckkokaren: "Har jag månne sådant där grönrandigt Nallegarn? Då skulle jag kunna sticka ett par sockor åt M. Hon skulle gilla den färgen. Men har jag sådant garn? Och borde jag kanske sticka med 7- bröder istället, så det skulle gå fortare? Och..."
"Sov Inge, sov", försökte jag övertala hjärnan istället, alltmedan jag roterade runt, runt i sängen.
Hjärnan svarade: "Men tänk om jag skulle göra färdigt första bästa UFO som finns där i hobbyrummet. Jag tar bara det första som kommer emot då jag kliver över tröskeln, eller... Nä, det gör jag inte för i den där svarta projektkassen, som hänger strax innanför dörren finns väl det där som aldrig kommer att bli färdigt och som borde rivas upp istället. Jag måste sträcka mej ganska långt in för att få tag på den där Muminkassen och då skulle jag kunna sticka färdigt den där tröjan som jag..."
Jag: "Nu får du allt räkna får, för det här går inte. Om du inte lugnar ner dig tvärt, så måste jag ändå stiga opp."
Hjärnan: "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Men var finns den där plastkassen med de där olika nystanen, som jag letade efter igår. Kanske där skulle finnas rött bomullsgarn?"
Jag, nu mycket hotfullt: "Räkna, annars..."
Hjärnan, lite mera spakt nu: "Ja, ja, hör, ett, två, tre... Oj, se en så söt svart lammunge, som kommer där. Kan den hoppa över diket månntro, eller behöver den hjälp?"

Morr! Inte blev det till nånting med mitt räknande, men jag somnade till sist i varje fall och drömde oroliga drömmar. Så när jag äntligen klev upp ur bädden klockan tio var jag kanske inte direkt utsövd. Och jag insåg förstås att det enda rätta hade varit att stiga upp redan klockan sju. Inte är det trevligt när halva dan har gått innan man kommer igång.

Ute ligger en tunn hinna av pudersnö över marken. Solen tittar fram mellan molnen och vädret är lagom vintrigt och krispigt. Utanför mitt fönster har lediga medborgare vandrat iväg på en uppfriskande promenad. Nånting, som jag också borde göra. Men jag borde också få igång en tvättmaskin... och framförallt så borde jag sticka, sticka, sticka. Men det skulle vara skönt att vara ute i friska luften. Dessvärre får jag nog inte morfar i huset med på en promenad. Han ser nämligen på Okänd soldat från år 1955. En tradition, som måste följas varje självständighetsdag. Ett år hade Yle vågat lämna bort filmen och då blev det ramaskri.

Igår natt såg morfar i huset på en annan version av filmen. Förstår inte riktigt hur han orkar. Det slutar ju ändå alltid på samma sätt. Och varje gång blir han lika upprörd när han konstaterar att ryssarna hade si och så många flygplan från Amerika och soldaterna fick matportioner från England. Ja, ja, suckar jag och funderar på hur min mormor klarade sig med två småbarn, min mamma nyfödd, då morfar red ut i kriget. Och han red verkligen iväg på en vit häst, för han var dragon. Vilka rädslor kämpade hon med? Hur fick hon mat på bordet? Vart tog hon vägen med sina småflickor då flyglarmet ljöd? Och var fanns hennes syster, som var lotta, stationerad? Och varför blev det aldrig tal om detta då medan de ännu levde?

Finlands hundra år som självständigt land har genom åren sett ett och annat. Och vi har varit duktiga, jätteduktiga, bland annat betalat hela krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Det var hårt och tungt. Ändå klarade landet också av att ta hand om alla flyktingar från Karelen.
I modernare tid har vi visat framfötterna inom teknikens område. Dagens tekniknördar har mycket att tacka finländarna för.

Och med dessa ord önskar jag nu er alla en riktigt skön självständighetsdag!

 




tisdag, december 05, 2017

Höstens sista stickcafé

Vilken glädje! Jag hann delta i höstens sista stickcafé i stan. Så härligt. Mycket fick jag inte gjort, men för mej räckte det med samvaron och lite hjärtvirkning. Att virka med restgarner är inget vidare ska jag säga, för man får skarva mest hela tiden.

Som vanligt höll de andra på med mycket snyggare saker än mitt lilla petande. De stickar på så flitigt, sockor, mössa, vantar...
Så vackra färger i den här vanten.

Liksom i den här.

Eva stickar på löpande band och här har hon randat en socka så fint. Tänk om jag någon gång skulle komma mej för att åstadkomma nånting också!

Anita bjöd på prinsesstårta, för hon hade haft födelsedag. Hon hade fått en helt ljuuuuvlig bok: Håll käften, jag räknar!: en stickares bekännelser.

Och vet ni vad jag gjorde? Jo, jag gav bort ett garnnystan, som jag köpte från mässan i gamla hamnen i våras.  Smart inte sant? För nu har jag redan garnbantat 100 gram! Jippiii! Men vet ni vad? Jo, nu hotar stickväninnan B med att ge mej en hel plastkassse full med garn. Ooooo, nu ökar ju vikten. Ack, ack, ack. Hela bantningsprojektet kan sluta i en katastrof!

Stort TACK för trevlig samvaro idag på eftermiddagen.

Och nu, nu mina vänner ska jag bege mej på jakt här i datorn efter en försvunnen film och sen, ja sen ska jag sätta mej ner med min stickning. I morgon rör jag mej inte någonstans från stickfåtöljen, så det så. Jag ropar på morfar i huset så får han hämta allting från yllesockor och dricka till mat. Låter inte det som en bra plan?


måndag, december 04, 2017

Redan julafton?

Hela förra veckan var lite vemodig, men samtidigt verkade det som om julafton redan var inne. Jag fick nämligen en hel mängd fina julgåvor. Tack allihopa för dem.

Det började förra veckans tisdag.

Då fick jag först den här fina hyacintuppsättningen.

Och på kvällen fick jag en julröd cyklamen.

I onsdags fick jag på dagen en låda med karameller.

Och på kvällen fick jag världens bästa pepparkakor. Fem påsar och en har redan försvunnit i bättre magar! :) 
Jag fick ju också en hel plastkasse full med jästbröd. Tre av dem har någon ätit upp redan. Få se om jag alls lyckas spara några till julen?

Och så fick jag ett så härligt kort med tomten och katten.

Jag fick ännu tre ljuvliga hemgjorda tvålar. Mmmmm, så härlig doft. Den ena kommer att tas fram till julen, så får den sprida väldoft på toan.

Och trodde ni att det var slut med gåvorna nu?
Nä, icke då. Den här fick jag av morfar i huset då han hämtade den nya stolen till vårt hus. Ett under att han alls hämtade hem nånting Nalle Puh-relaterat. Han brukar vanligtvis fnysa åt såna barnsligheter som Nalle Puh när jag vill ha nånting.Visst är han snäll? Kanske han har mjuknat på grund av lilla M?

Så det var julafton hela veckan för mej. Än en gång ett stort tack. Och jag saknar nog kurserna. Tur att jag har lite undervisning kvar ännu.

Och nu, nu ska jag jobba färdigt här framför skärmen innan jag packar morgondagens stickväska färdigt. Ska jag virka eller sticka imorgon? Jag orkar nog inte lägga upp någon ny stickning längre ikväll... Provlapp och kolla masktäthet, hitta stickor och... nä, kanske jag nu bara virkar julhjärtan på löpande band...
Hoppas att vi ses på stickcaféet i stan imorgon!

söndag, december 03, 2017

Ännu ett veckoslut

Så har ännu ett veckoslut ilat förbi och det känns som om jag inte gjort annat än haft roligt. Och vad är bättre än det?

Det började redan i fredags. Då var det dags för rektorns pensionsfest. Efter tio år i Mi och Vako var det dags för henne att kasta loss och njuta av den frihet pensionärstiden ger. Festen gick av stapeln i Degerby Gille, som är stans äldsta hus och hur mysigt som helst. Och framförallt så är maten god.

Vi stod utanför i gränden och väntade på rektorn, som anlände i vit limousin.

Inomhus började det med en skål i bubbelvatten. Det fanns både med alkohol i och utan alkohol.

Det blev både tal och musik innan det var dags att hugga in på det salta tilltugget. 

Det bestod av en pajbit av något slag och en laxklämma. Mumsigt gott! Mycket blev det inte kvar av det salta. Och kolla, hantverk, stickade julkulor, hänger där i kvistarna.

Pausmusik, körsång och tacktal och gratulationer innan det var dags att dricka kaffe/te...
... och sätta tänderna i en härligt fräsch och god tårta.

Allting i Degerby Gille är så tilltalande och fint.
Här är kaffe- och teskåpet.

Inne i ena salen finns det här hörnskåpet.

Festborden var vackert dukade med sådana här buketter.

Och förstås finns det en julgran också i den här salen. Men lägg märke till den där gamla dörren, som står lutad mot väggen!

Det blev förstås en hel del blomsterbuketter, men också många spännande kuvert.

Inomhus var det varm och glädjefylld stämning. Utanför snöade det och hela världen målades i vitt.

Levande ljus är utan tvekan en stämningsförhöjare. Men man ska ha respekt för elden.

Så här vackert var det dukat i stora salen inför kvällens julfest.

Gissa vem som var hovfotograf på pensionsfesten?
Nu är vi då rektorslösa och hoppas på att få en ny så fort som möjligt. En bra en, som orkar dra lasset, dra upp riktlinjer och ha kreativa visioner, så att instituten kan erbjuda bra kurser även i framtiden.


Igår var jag iväg med morfar i huset till Bruket. Och där träffade jag ju på en verkligt mysig gubbe!  Det var jul i Bruket med hantverksförsäljare och människor, som sålde både bakverk och förfriskningar av olika slag.

Bruket visade sig i sin bästa vinterskrud.

Men jag personligen var inte särskilt glad över den här isgatan, som gjorde att man måste trippa fram så försiktigt, så försiktigt.

Morfar i huset stack genast iväg på egna vägar.
 
Han har nämligen aldrig varit inne i Strömfors kyrka, så det var ju nu verkligen på tiden.

Här finns bland annat en intressant kamin...

... en fin orgel...

... och framförallt, altartavlan målad av Helene Schjerfbeck.

Utanför kyrkan, på samma backe, ligger hjältegravarna. De kommer att få både ljus och hedersvakt nu i onsdag då Finland firar sina 100 år av självständighet.

Själv kollade jag in lite hantverk, men bara lite!
Det fanns kransar i alla upptänkliga färger och former, men de fick allt bli kvar där.

Uppe på stallvinden var det fullt av försäljare, så dit fick morfar i huset traska riktigt ensam. Jag skulle ju inte ha nånting!

Nere i ladugården fanns det också försäljare.
Seppälän lammastila (Seppäläs fårgård) hade ett långt bord och till och med garn! Men jag gick tufft förbi med blicken riktad åt ett helt annat håll. Tur att jag inte snubblade!

På andra sidan uppfarten till skullbron fanns också garn till försäljning, nämligen alpackagarn. Tror ni att garnen förföljer mej?
Men nu hade jag minsann inte tid med garn för jag blev störtförälskad i den här varelsen. En sån goding!

Bruket har en spännande historia och det är bra att det har bevarats, tycker jag.


Virginia af Forselles drev järnbruket, då hon blev änka, under åren 1790 - 1847. Och det kan inte ha varit lätt, för på den tiden var ju kvinnorna underställda männen. Hon var nog en riktig tuffing!
 
Det var en riktigt stämningsfull och mysig förmiddag utomhus i lagom kyligt väder. Det enda vi kom hem med var det supergoda rågbrödet, som Robin Bäckman bakar. Och det brödet är redan slut. Snyft!
 
Hemma hos oss väntade tre vrålhungriga söner, så undertecknad fick trolla fram mat på nolltid.
 
Det fick bli en lasagnette. Den hade god åtgång. Och jag säger bara det: Tur att morfar i huset hade tagit upp kött från frysen och att jag varit och handlat på fredagseftermiddagen. Hur skulle det annars ha slutat?
 
Det blev en riktigt trevlig lillajul. Sent på kvällen försökte jag ännu virka ett julhjärta av restgarner i bomull. Riktigt nöjd blev jag inte. Med den här takten blir det nog ingen bantning
 
Idag på förmiddagen har vi varit iväg till grannstaden och hälsat på lilla M. Vi blev bjudna på nybakta semlor (frallor) och god bondost.
 Fotot är värdparets!
 
Dottern har kokat sitt livs första bondost och hon lyckades direkt. Skönt att den konsten nu har gått i arv. Ordentlig som hon är bakade hon alltså på den kvarblivna vasslan och vi fick med oss hem en hel påse med de goda semlorna. Vi fick också mjuk pepparkaka med frosting på. Tack!
 
Trevligt med umgänge en sådan här regntrist och grå dag. All vår snö har nu regnat bort igen. Suck!
 
Och nu, nu måste jag hänga en maskin med tvätt innan jag börjar redigera en videofilm och sedan välja ut foton från en samling på 190 stycken. Stööön! Order till mej själv: Ta INTE så många foton!
 
Önskar er alla en bra start på inkommande vecka.