onsdag, oktober 18, 2017

Äntligen, äntligen, äntligen!

Åååh, vilken lycka! Äntligen, äntligen, äntligen igår kunde jag delta i stickcafé i stan. Vad jag har saknat det härliga sällskapet och den fina inspirationen. Ni skulle ha sett allt som de duktiga damerna stickade. Sockor, sockor, sockor, handledsvärmare, barntröja, superlångskaftade fingervantar i alpacka, lovikkavantar osv. osv. Själv hade jag med tre olika stickningar och var inte riktigt på hugget. Men stickade på ett projekt och fick goda råd av instruktören. Tänkte att resten blir lätt, som en plätt. Men förstås råddade jag då jag skulle maska av och så tappade jag en maska och då åkte hela stickningen tillbaka i projektväskan och där ligger den stackars stickningen alltjämt. Och jag som skulle vilja få någonting färdigstickat. Med den här takten blir det till ingenting.

En av de duktiga stickdamerna hade gjort en så här fin babymössa. Hon sydde på banden och så var den färdig.

Och se så fina babybyxor hon hade stickat. Nu har jag upprepat för mej själv hela dagen: "Hon är pensionär, minns att hon är pensionär..." 
För se, jag skulle ju också vilja sticka så här fina saker åt lilla M. Men då ska man nog inte hålla på med tre olika stickningar samtidigt.


Långa fina handledsvärmare i härlig lila färg. Måste vara långtråkigt att sticka, eller hur?

Provlapp för sockhäl. Jag gillar det här mönstret och sättet att sticka hälar på. Kanske jag ska börja använda det här istället för mina vanliga förstärkta hälar.

Så här fina sockor får man av alldeles vanligt grått garn. Jag vill också...

Men det kan inte hjälpas. Mitt hjärta klappar allt lite extra för just de här färgkombinationerna. Fint mönster, som stickväninnan B hittat på Pinterest. Där finns hur mycket inspiration, som helst. Så mycket att man kan bli riktigt galen.

Och se, här är mina nystan med sockgarn, som jag beställde i våras när jag var i farliga stickcaféet. De har varit i säkert förvar hos stickväninnan B. Tur att jag hade betalat dem färdigt och tack till B, som tog väl hand om mina garner. Få se när jag ska hinna göra mej av med dom här.

Och eftersom jag var så superduktig och åt sallad till lunch, så...
Ja, så kunde jag satsa på en supergod efterrätt: Äppelkaka med tjinuskiränder (alltså kola i Sverige) och vaniljsås. Mums!

Tyvärr kommer jag inte att kunna delta i ett enda stickcafé mera den här hösten. Snyft!
Så idag beställde jag plats åt stickväninnan B och mej, i bussen som går till Tammerfors och den stora hantverksmässan

Och inte nog med det. I morgon kväll skall jag bege mej ut på roligheter tillsammans med kollegan, som ringde och frågade om jag vill med. Jippiii!


tisdag, oktober 17, 2017

Nordisk viskonsert

Mitt på dagen i söndags fick jag ett textmeddelande: "Kan du gå på Nordisk viskonsert idag klockan 16?" Att svara på den frågan tog mej inte många sekunder. Självklart svarade jag ja och ändrade på mina eftermiddagsplaner i ett huj. Skönt med snabba beslut ibland. Och nu, nu skulle jag äntligen få njuta av lite kultur igen och levande sådan.

Det är något visst när man sitter där i publiken och väntar och på att det hela skall börja. Man hinner landa i sig själv och förbereda sig för att ta emot.

Scenen var prydd med levande ljus. För övrigt så undrar jag lite grann vad den där klockan används till. Rekvisita eller en gammal "riktig" klocka?

Det var föreningen Pohjola-Norden, som arrangerade konserten, så väggarna i Gymnasiets festsal var prydda med nordiska flaggor. Vilka saknas härifrån? Och känner ni igen de andra?

På scenen stod Stella Jonasson härifrån och Steen-Vidar Larsen från Norge. Nåja, stod och stod, ni ser ju att han sitter.
Det var en fin konsert med proffsiga artister. De sjöng bra och underhöll med finess och charm. Så glad att jag fick ta del av den härliga upplevelsen. Konserten tog slut alldeles för fört, men så är det här i livet: Underbart är kort!
Hoppas verkligen att det ordnas flera sådana här konserter, tack!

söndag, oktober 15, 2017

Kalas!

Och så har veckan igen rusat förbi i expressfart. Min hulda moder höjer numera ett varningens finger åt mitt håll och låter smått ängslig i telefon:
- Du håller väl inte på att gå in i väggen? Bli utbränd?
- Nej, inte då, svarar jag med lugn övertygande röst.
- Men du arbetar ju hela tiden.
- Nähä, det gör jag inte alls!

Och det är sant, även om jag inte orkar sitta framför datorn på kvällarna och blogga, så inte jobbar jag i ett inte. För tillfället finns det ingen risk, för vet ni vad? Jo, inkommande vecka har jag hela två dagars höstlov: På tisdag, gissa vad jag ska göra då? och på fredag! Det ni! Så det är lugnt. Sedan följande vecka, vecka 43, blir det lite mindre undervisningsjobb.
Men visst är hon gullig, min hulda moder, som visar sådan varm omtanke om mitt väl och ve? Tack för det mamma!

Igår var det också undervisningsjobb mitt på dagen i grannkommunen. Men sedan vet ni, sedan var det kalas!

Och det bjöds på jättegod smörgåstårta, bullar och äppelkaka. Mums! Och jag hann träffa både en västnylänning samt minstingen och den nästyngsta med sambo. Härligt! Tack för fint kalas!

Här hemma tillredde sedan morfar i huset en sen god middag och kvällen avslutade jag helt enkelt med att sätta ett plåster på högra pekfingret (ja, så om här nu är många tyrckfel, så beror det på plåstret och inget annat!) och sedan sticka ända tills jag lade mej före klockan 23. Ett riktigt skönt sätt att fira lördagen på, om ni frågar mej.

Veckan rusade alltså iväg i arbetets tecken. I måndags startade jag upp två nya kurser här i stan. Till all tur var den ena parallellkurs, så jag klarade mej med mindre förberedelser. I tisdags avslutade jag en kurs i grannstaden, så jämvikten är för tillfället konstant. Bra så.
Sedan fortsatte jag jobba på med kurserna och det är så trevligt, så sjuttons trevligt. Alla härliga människor jag får träffa, samvaron under pauserna med kaffe eller te och gott tilltugg, samt alla datafrågor jag får svara på. Kan det finnas nånting bättre?

I fredags efter utfört arbete i grannstaden susade jag hemåt och kurvade via grannbyn där morfar i huset lastade min Adam plåtlåda full med byggjärn. Vi hann hem ett varv och se till katterna innan vi startade iväg till vårt "ständiga mål" Vittis!

I ärlighetens namn vet jag inte om jag nu var så särskilt pigg på att följa med, för det skulle ha funnits ett och annat jag borde ha gjort här hemma. Men jag är ju lojal, så det var bara att grabba tag i vattenflaskan och paketet med Mariekex och bänka sig i bilen.

Väl framme såg det ut så här:
Hmmm... och när jag vände på mej...

... så inte kan jag precis säga att jag hoppar jämfota av glädje. Nääe, medan andra kvinnor får fynda allt möjligt kul i diverse köpcentra, så hamnar jag på byggfirmors bakgårdar eller på byggarbetsplatser! Visserligen är det bra för min plånbok, men ändå... det skulle vara riktigt roligt att nån gång få shoppa loss lite. Inte för att jag precis behöver nånting, tror jag, men bara för att få gå och titta, förundras och kanske bli lite inspirerad. Men framförallt, för att få lite miljöombyte!

Jättebalsaminen blommade ännu för fullt. Runt den surrade en hel massa insekter, så här var den till glädje för många även om det är en invasiv art. Jag har strängt förbjudit morfar i huset att plantera den här på vår gård fastän blommorna är vackra. Men vi behöver inget nytt ogräs här. Det räcker så bra med det vi redan har.

Tätt intill den här platsen rinner ån i en strid ström. Vet inte vad den heter. Ni kanske ser den där gråa strimman där bland stammar och höstlöv. Jag vågade inte gå närmare, för tänk om jag hade halkat nedför branten och blivit dyblöt!

Efter utförd leverans tog vi en supersnabb runda i både Korpelas fabriksbutik och Kivikyläs dito, så där som vi brukar när vi är i Vittis! Efter utförda livsmedels inköp blev det så äntligen dags för våra knorrande magar att få lite mat. 

Därefter vändes kylaren hemåt och morfar i huset utmärkte sig igen. Som vanligt, skulle jag ha lust att tillägga här. Han vägrade nämligen tanka i Vittis.
- Vi klarar oss nog till Forsa, sa han tvärsäkert.
Jag som känner till min plåtlåda riktigt bra visste ju att när nålen i tankmätaren kryper under en fjärdedel så dunsar den tvärt i botten. Sedan börjar den gula indikatorlampan lysa för att till sist blinka hysteriskt. Och då är det sista dropparna som går. Man ska alltså titta på trippelmätaren och följa med hur många kilometer, som har körts sen förra tankningen för att inte hamna på vägen. Men tror ni morfar i huset lyssnar till förnuftets röst. Ack, nej, icke då. Så vi körde förbi den ena tankstationen efter den andra innan vi hamnade ut på vischan utan en endaste tankstation i sikte. Den gula lampan övergick från att lysa gult till frenetiskt blinkande och jag konstaterade kolugnt:
- Det är sen du som går efter en bensindunk till närmaste tankstation tiotals kilometer bort. Jag stannar i bilen och väntar.
- Ja, men jag visste inte att det är så lååååångt till Humppila.
- Det borde du ha kollat innan och du skulle ha lyssnat på mej när jag sa att vi sku tanka.
- Men va det nu int så dyrt där?
- Nej, det var normalt pris.
- Men dom hade nog inte sedelautomat.
- Har du hört talas om bankkort?
- Ja, men...

Lugn som en filbunke satt jag alltså på passagerarsidan och tänkte att nu får nog den där karln reda upp det här bäst han vill. Jag tvår mina händer. Jag höjde inte rösten och jag blev inte alls nervös. Det fanns ju inget jag kunde göra ändå. Lite funderade jag nog över män, som inte tar sitt förnuft till fånga utan alltid skall trilska och vara obstinata. Och så ångrade jag förstås att jag trots allt inte hade tankat på hemvägen från mitt jobb. Men då skulle vi inte ha hunnit till köttaffärerna. Håhåjaa...

Nå, vi kom med nöd och näppe fram till Humppilas köpcenter och kunde fylla på i tanken. Och tror ni att jag fick gå in i alla trevliga outlet-affärer där? Jo, nej, icke.
- Vi ska int ha nånting.
- Ja, men det är ju snart jul. Jag kan kanske fynda här. Se nu här är Finnlaysons, Marimekkos, Iittalas och...
- Det ska int vara julklappar i år.
- Klart att det ska vara julklappar. Det är ju lilla M:s första jul!

Kontentan av vår diskussion blev tyvärr att jag inte fick gå in i köpcentret. Suck! Nå, jag bidar min tid och siktar in mej på resan till Hantverksmässan i Tammerfors. Hoppas att resan blir av, annars måste jag fundera ut någon ny strategi.

På hemvägen följde vi Astrids råd och lät henne lotsa oss via huvudstaden. MEN det tog faktiskt en halvtimme längre tid än via Ridasjärvi, Mäntsäla och grannstaden. Nu är det då bevisat. Så det så!

Nu ska den här damen ta itu med lite tvätt, kolla vad som finns i kylskåpet och därefter bege sig till stan på både te och uppköp.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin söndag!

måndag, oktober 09, 2017

På väg

Högt uppe i skyn ser man dem, fåglarna, i stora plogar. De är på väg bort, bort från regn och rusk.
Själv är jag också på väg imorgon, men inte längre bort än till grannstaden. Någon måtta måste det ändå vara på resandet. Och förstås ska jag iväg på jobb och inget annat. Hinner inte med annat helt enkelt. 

Igår kväll hann jag dock koppla av med en stickning. Jag stickade så att jag fick en spricka i höger pekfinger. Ack, ack, inte alls bra. Min hulda moder påstod nyss i telefon att nu ska jag inte sticka utan låta fingret få vila. Hon är rädd att sprickan vidgar sig och aldrig mera växer ihop sen. Ack ja, men lite kan jag väl ändå få sticka innan jag kryper ner under lakanet?

söndag, oktober 08, 2017

En härlig dag

Igår var det en riktigt härlig dag, ska ni veta.
Jag började med undervisning i grannkommunen. Ja, ibland måste jag helt enkelt ta lördagarna till hjälp, då kvällarna tar slut.

Där i Hela Byns Arbetsrum hade jag glädjen att visa handarbetsresurser på nätet för fem trevliga damer.

I grannkommunen hittar man de här fina rävarna med glimten i ögat. Skickligt målade.
Fick också veta att en trogen bloggläsare har gjort massor av Ålandsgurkor. Tänka sig, min lilla blogg har varit till någon nytta i alla fall! Härligt!

Medan jag jobbade var morfar i huset ute på en liten "naturstig" tillsammans med den nästyngsta och hans sambo.
Den första dom träffade på var en älg!

När de körde vidare fick de syn på två hjortar.

Riktigt bra skyddsfärg, inte sant?

Direkt efter jobbet i grannkommunen körde vi iväg (vi = ovannämnda unga par, morfar i huset och undertecknad) till grannstaden. Där blev vi bjudna på en supergod middag, bestående av nöt inre filé-biffar, pepparsås, pommes frites av batat och grönsallad. På dryckessidan kunde man välja precis vad som helst, men vi fastnade alla för öl, förutom då chauffören, som fick nöja sig med vatten! Stackaren.
Till efterrätt serverade dottern tiramisu. Mums!

Med god mat i trevligt sällskap, flyger tiden fram. Härligt att få träffa lilla M igen. Och ni skulle ha sett hur glad hon blev när vi skulle åka hem. Hon skrattade och log från öra till öra.

Idag har här regnat och jag har inte gjort så mycket annat än förberett kurser, tvättat och stickat lite. Nu måste jag ännu betala lite fakturor och hänga tvätt innan jag snällt följer med morfar i huset...
Få se hur det slutar.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

fredag, oktober 06, 2017

Från måndag till fredag...

... skall det vara ordning och reda. Så även här. Har precis nyss lyckats sköta morfar i husets ärenden och jag säger bara det, vilken lycka att det finns datorer, internet och e-post. Svisch, svosch hade jag fixat en järnbeställning medan morfar i huset ännu satt och pillade på sin urgamla mobiltelefon! Vad skulle han alltså göra utan mej?

Duktigt ordentlig har jag minsann varit på senare tid. Men inte har jag fått någon medalj för det inte. Finns det verkligen ingen medalj för garnomaner, som avstår från att köpa garn? Visst borde det ju finnas en sådan medalj också? Det är ju ändå ett livsomvälvande ingrepp i det som en garnoman anser vara en någorlunda normal tillvaro. Och visst är det lite synd om affärerna, som nu blir utan garnpengar. Tänk om de tror att det inte behövs garn längre? Ve och fasa!

I somras var jag också ganska ordentlig, som ni kanske minns?
Men kära nån, nu är det besvärligt! Här är sådan ordning och reda från måndag till fredag, att jag hittar inga mönster längre. Ack, ack!

Idag har jag varit till grannstaden på jobb och hunnit med eftermiddagste i grannbyn och, ja gissa vad? Jo, just det, äppelkaka med vaniljsås. Mums!

Snart ska jag iväg och hälsa på min hulda moder och sedan skall jag ta det riktigt superduper lugnt ikväll, för imorgon skall jag undervisa i grannkommunen. Ingen rast och ingen ro här inte!

Ha nu ett riktigt skönt veckoslut!

torsdag, oktober 05, 2017

Kurvigt värre

Torsdagen har flugit iväg på lätta vingar med jobb, lunch och trevligt umgänge. Så nu är jag rätt trött faktiskt och stickandet har igen fått ge vika för annat.

Idag blev jag alltså bjuden på lunch på Degerby Gille. Och det var riktigt, riktigt gott! Och glädjande nog, fullt av lunchgäster, bland annat stans datavdelning var där.
Tack till , som bjöd sina medarbetare på mat. Nu orkar vi jobba igen. För min del blir det dock lärarjobb i lördag och inte tidningsjobb.

Efter den stärkande lunchen styrde jag Adam plåtlådans kylare söderut. Och det var kurvigt värre, ska jag säga innan jag nådde Byagården.

De var med i Öppna Byar tidigare i år och glada banderoller har blivit kvar.

Kvar är också sommarmöblemanget på terrassen. Och så fina blommar de har överallt.

Och inte har man glömt bort Finland 100 år heller. Vacker fönsterdekoration.

För övrigt så har jag ätit äppelkaka hela tre gånger idag. Mums! Det var som om någon skulle ha hört min bön och min längtan efter just äppelkaka. Visst är det tur att jag får lära ut data till bak-kunniga människor?

onsdag, oktober 04, 2017

Ordentliga människor och snälla människor

Det finns, som ni vet, människor av olika slag. Jag har förmånen att få träffa en massa härliga människor, nånting, som jag är innerligt tacksam för. Och så omger jag mej med snälla människor. Sånt är bra för själen.

Särskilt ordentlig är jag dessvärre däremot inte, även om jag nu just råkar ha stenhård koll på allt kursmaterial och har alla kurser för resten av veckan förberedda. Känns skönt, för då behöver jag enbart packa jobbväskan och bege mej iväg. I morgon ska jag ner till skärgården och starta upp en ny kurs där. Det ni! Hoppas att allting fungerar, som det ska. Om inte så får jag lov att improvisera, för så är det på landet. Man kan aldrig veta.

Idag på eftermiddagen hade vi rart besök av två gullisar, dotter och dotterdotter. Det har ju gått över två veckor sedan jag senast såg lilla M, så det var minsann på tiden. Jag kunde knappt ta ögonen från henne.
Gissa var hon låg och sov? Nå, förstås på matbordet!

Apropå ordentlig ännu: I garnsammanhang har jag verkligen varit superduper ordentlig. Inte ett endaste nystan har jag köpt på snart fem månader! Hur ska detta sluta? 
Å andra sidan, har ni sett mej sticka nånting? Nä, just precis det. Om man inte gör av med garn, så ska man ju inte köpa heller, inte sant?

En sån tur att det finns snälla människor, som då förser mej med garn.
De här härliga nystanen fick jag i söndags. De har kommit ända från Tyskland. Tänk att det finns en så snäll människa, som tänker på mej, köper garn och släpar dem med sig till Finland. Tack E!
Här har jag nu 300 g att göra nånting av och gissa åt vem jag skall göra nånting?

Min kollega i grannstaden har fått i uppgift att hitta ett lämpligt mönster. Snällt av henne att inte protestera. Å andra sidan tipsade jag henne i fredags om Kalevala CAL, som hon behövde i sitt jobb. Så vi är snälla med varandra och det är ju bra, inte sant?

Ta ni nu också hand om varandra och var snälla!

söndag, oktober 01, 2017

Klackarna i taket

Så har en vecka igen ilat förbi. Ja, inte bara en vecka, utan en hel månad försvann i ett nafs i arbetets tecken. Under veckan, som gick hann jag avsluta hela fem kurser och göra bort en del av mina (håll i er nu!) konkurrenskraftsavtalstimmar (du milde! På finska: Kiky) i fredags. Det vill alltså säga att vi inom offentliga sektorn i det här avlånga landet skall jobba gratis ett visst antal timmar. Varför vet ingen, för flera arbetsplatser skapas inte och eftersom lärarfacket har satt P för undervisning för lärarnas del, så vinner arbetsgivaren föga på de här timmarna. Men jag är lydig och gör som statsminister och regering bestämt samt facken överenskommit om. Trots att jag helst skulle undervisa satt jag alltså i fredags på ett utvecklingsseminarium, till all tur i stan. Skulle säga att det uppstod flera frågor än det gavs svar. Allting beror på framtidens landskapsreform.

Men strunt nu i det där. Jag har väl cirkus två timmar kvar att jobba gratis, så det har gått bättre än jag trodde. Och jag har tid på mej ända till läsårets slut, behöver faktiskt inte jobba bort allting nu under höstterminen. Fast det ska bli skönt att ha det undan helt och hållet.

En massa roligheter har jag hållit på med. Igår var jag iväg västerut tillsammans med morfar i huset och minstingen. Vi var på födelsedagskalas i Ekenäs. Vi startade med mat på Harrods och sedan blev det kaffe hemma hos den nästäldsta med fru. Härligt att träffas och umgås för det är ett tag sedan senast. Det enda jag inte riktigt förstår är hur man kan bli så trött av att bara sitta i en bil och åka? Tror ni att jag håller på att bli gammal?

Idag har jag varit iväg till mina barndomstrakter tillsammans med E. Där var det höutade potäter!
Och det ska ni veta, det är superduper gott!! Men jag tänkte snällt på mina medmänniskor och tog endast en potatis. Och nu ångrar jag mej nog lite...

Inne i Wårkulla fick man köpa stekt potatisgröt för 4 €. Också det superduper gott. Serverades med lingonsylt och mjölk. E hade aldrig ätit potatisgröt förut, så jag var glad att jag fick bjuda på en sådan upplevelse.
I Wårkulla hade man bokstavligt talat slagit klackarna i taket.

Det är gemytligt i hembygdsgården. Där finns gamla prylar att bli nostalgisk över. Dock kan jag tänka att kökssysslorna kräver ett och annat av det duktiga talkofolket, som frivilligt ställer upp.

Sedan ett varningens ord: Förr eller senare kommer det förflutna ikapp en, så det gäller att hela tiden försöka uppföra sig. E, på besök i Finland, träffade på en skriftskols kamrat. Och vet ni vad? Jo, det var inte vem som helst utan det var stickväninnan B:s man!
Och så en varning till: Svenskfinland är litet, så tänk på vad du säger eller gör! Nu visade det sig dessutom att den där mannen är släkt med E och därigenom också släkt med morfar i huset! Hängde ni med nu?
Men tänk, det där visste inte vi förrän E träffade sin skriftskols kamrat!

Med stekspaden i högsta hugg och spisrosor på kind syntes Tilda servera potatisgröten tillsammans med en annan duktig kocka.

Och ser ni Tilda hon kan göra precis vad som helst...
 
... eller vad sägs om hennes fina blåvita väska?
 
Innan vi åkte hem kurvade vi ännu med E via min hulda moder. Bägge damer uppskattade besöket!

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan.

söndag, september 24, 2017

Snopet

I flera veckors tid hade jag tjatat på min hulda moder.
- Kom nu med. Det blir riktigt roligt.
- Det här är en unik chans, fortsatte jag.
- Du gillar ju honom. Vill du inte se honom livs levande?
 
Hon hade alla möjliga invändningar. Till sist tänkte jag att nu får jag nog ge upp. Förra söndagen ringde hon:
- Jag kommer med. Vi tar rullstolen och kryckorna så ska det nog gå.
Jippiii, så glad jag blev över att få sällskap och för att kunna erbjuda henne denna möjlighet.

På kvällen rustade vi oss så iväg. Morfar i huset rattade min Adam-plåtlåda och i baksätet satt undertecknad tillsammans med minstingen, som ville umgås lite med sin mormor. Det har inte blivit så mycket tid för det på sistone.
Vi hämtade upp min hulda moder, som var klädd i en Lasse Stefanz t-shirt, så det inte skulle råda minsta tvivel om att här har vi ett riktigt fan. 

Morfar i huset rattade upp framför dörren på Liljendalgården. Han hoppade ur bilen och skulle ta fram rullstolen när också jag hoppade ur och hamnade i en liten folksamling.
- Det är inhiberat, sa en karl och viftade avvärjande med händerna.
- Oj men..., sa jag och blev förstummad. Hur i vida världen?
- Hans plan träffades.
- Uuuh, stammade jag fram och såg för mej hur planet hade exploderat på grund av terrorister. Men var sjutton befann sig herr Jönsson riktigt då och i vilket plan?
- Ja, blixten slog ned i planet i Köpenhamn. Han hann inte hit.
- Jaha, suckade jag och vände om.
- Ja, ni får pengarna tillbaka, fortsatte den vänliga och hjälpsamma mannen.
- Men vi har inga förhandsbokade biljetter.

Morfar i huset bytte ännu några ord med bekanta, som blev lika rådvilla, som vi. Vad skulle vi göra nu?

Ingen Olle Jönsson! (fotot är från Aftonbladets sida)
Snopet!
Och vi som hade reserverat söndagskvällen för konserten. Och jag som var oerhört nyfiken på honom efter alla rykten om honom och hans beteende. Och förstås ville jag höra om han sjunger så mycket i näsan, dvs så nasalt, som det låter på Youtube!

Men, nu hade vi ju tid att umgås istället! Minstingen och undertecknad hade inte hunnit äta så vi styrde mot grannkommunen för att kolla in Burger King. Minstingen hade koll på att den kedjan skulle etablera sig där. Dit styrde vi alltså, men, men hamburgerplatsen var totalt tom. Vi kollade in menyn på restaurangsidan, men både min hulda moder och morfar i huset var inte alls sugna på nånting, så vi vände och gick ut tillbaka. På hemvägen kurvade vi via pizzerian. Där var massor av människor. Glad för ägarens skull, men... 

Medan vi väntade fick jag hjälpa en dam med hennes smarttelefon, så att hon fick reda på vem som hade ringt. Sedan hjälpte jag henne ännu att ladda ner en app. Glad att kunna vara till nytta ibland.
När minstingen och jag fått våra pizzor körde vi hem till min hulda moder och tillbringade söndagskvällen där. Så även om vi missade konserten hade vi riktigt trevligt i varandras sällskap.

Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka.

lördag, september 23, 2017

Tidningar och tidningar

Igår följde morfar i huset med till grannstaden och det var riktigt skönt, för han rattade min Adam-plåtlåda. Lyxigt värre för mej, som kunde luta mej bakåt och sluta ögonen och väl framme inte alls behövde fundera på parkeringsplats. En plats, som annars är svårfångad i grannstaden.

Morfar i huset har nämligen fått stränga order av sin svärmor (ja, ni vet, alltså min hulda moder) att han ska bland annat leta efter en viss sorts lampa och soffa från återvinningscentralen. Snäll som han är, så tänkte han igår, nu eller aldrig. Och det blev alltså nu då igår. Jösses, nu blev det tempusglatt här så det förslår.

Så medan jag undervisade så det stod härliga till, gjorde morfar i huset grannstaden osäker. Jag hade snällt gett honom en tjugolapp att handla för. Det var ju ändå fredag igår! Han kollade förstås i återvinningscentralen. Där höll dom på att riva pärmarna från böckerna för att kunna återvinna både pappret och pappen. 
Ååååh, mitt bibliofilhjärta gråter, men... ja, jag ska ju inte ha mera böcker, så... Till all tur var jag inte där för jag är bombsäker på att jag skulle ha fått för mej att rädda några exemplar.

- Här ska du få, sa morfar i huset då vi kom hem.
- Vaaaa, frågade jag och spärrade upp korpgluggarna.
- Ja, du är ju intresserad av bilar.
- Men jag kan inte börja med nån ny hobby nu. Jag har inte tid.
- Men jag hitta dom här och du har säkert nytta av dem. Nu kan du kolla V8 och V6-motorer.
- Åååååh, men...
Ja, vad ska en hårt pressad kvinna säga när hennes man snällt köper en present för de fredagspengar han fått? Antar att jag till exempel behöver veta att dagmarshornen försvann från Cadillacmodellerna efter år 1959? Ja, där ser ni, jag har bläddrat i tidningarna och snappat upp ett och annat!

Till all tur köpte jag en helt annan sorts tidning när jag rusade in i mataffären igår på eftermiddagen innan vi kom hem.
Och om ni tror att det var det där med Sticka, som fick mej på fall, glöm det. Det var faktiskt det där med bullarna. Jag ser framemot att bli lite huslig av mej, någon gång i framtiden... Tills vidare nöjer jag mej med att njuta av de middagar morfar i huset serverar mej.

Ha nu en riktigt skön lördagskväll!

fredag, september 22, 2017

Veckan försvann...

... i ett nafs och jag har knappt hunnit med. Åkt iväg till jobbet på morgonen, kommit hem sent på kvällen, ätit lite, packat om väskan, satt mej i fåtöljen, sett en halvtimme på Vem vet mest, som morfar i huset vänligt nog bandat åt mej, sedan stupat i säng och så upp igen och iväg.

Onsdagskvällen tillbringade jag dock ensam hemma i lugn och ro, men var då så trött att jag inte ens orkade sticka! Läste lite istället och vägrade sitta framför datorn hela kvällen.

Framför datorn borde jag ha suttit idag på eftermiddagen istället och fyllt i reseräkningar, svarat på e-post mm. Men, jag har inte hunnit med det för jag fastnade i ett flowtillstånd då jag började förbereda kursmaterial inför en kurs som startar nästa månad, om den nu startar. Där är hela 0 stycken anmälda just nu, så det ser ju onekligen inte ljust ut. Nå kursmaterialet är i alla fall färdigt!

Det har hunnit hända en hel del i veckan, men det har allt fått hända utan min medverkan. Jag hade inte ens min stickning med igår fastän jag åt en sen lunch på samma ställe som stickcaféet i grannstaden hålls. Jag var ändå tvungen att åka iväg till datasalen och förbereda lite. Och vet ni vad datorerna gjorde i morse på kursen? Jo, de började förstås uppdatera och startade om. Inte lätt att hålla kurs då.

Nu just väntar jag på minstingen, som ska hämta sin bil. Bilen som hans fader och mr J fick fixad i onsdags.


Hela veckan har det inte regnat, om ni nu trodde det. Så här fin soluppgång hann jag njuta av i onsdags.
I morse hade vi förresten åska här. En av mina kursdeltagare i grannstaden hade fått modemet söndrat av dagens oväder. Men det var endast en skarp smäll.

Ha nu en riktigt skön fredagskväll.
Själv ska jag nu sätta mej och sticka för då blir allting i hela världen bra igen, inte sant?

söndag, september 17, 2017

Det sket sig

Igår så sket det sig, bokstavligt talat. Morfar i huset och undertecknad hade ett uppdrag. 

Vi skulle vara barnvakter åt lilla M, så vi skyndade iväg till grannstaden och var på plats i tid innan föräldrarna skulle iväg. Knappt hade de lämnat hemmet innan det hördes ljud från en liten bakända och lilla M jollrade förnöjt i babysittern. Morfar och mormor utbytte ett förskräckt ögonkast. Nu var goda råd dyra. Det hade ju hunnit gå långt över 20 år sedan senaste blöjbyte.

- Du kanske int behöver byta genast, sa morfar när mormor gjorde en ansats att resa mej från stolen.
- Hurså, frågade en mycket osäker mormor.
- Det kommer kanske mera.
- Men jag vill inte vänta tills smeten torkar och klibbar fast.

Så mormor tog upp lilla M och ack nej, den gula senapsliknande vätskan hade smitit iväg från blöjan ända upp på ryggen. Jösses, hur skulle det här sluta?

En tillfällig skötplats hade upprättats på matbordet och där fick lilla M ta plats medan mormor skrapade sig i huvudet. Vart har alla sköna knytblusar tagit vägen. Såna där praktiska omlottplagg som bebisar hade förr i världen? Lilla M hade på sig en babybody och hur skulle den tas av? Om den drogs över huvudet skulle ju hela den lilla kroppen bli full av "senapssmörjan".

Försiktigt, försiktigt lirkade mormor ut små händer och armar från bodyn och drog den neråt. Hurraaa, det gick! Sedan bort med blöjan och lilla M var helt naken. Någon större handduk hade modern inte försett den tillfälliga skötplatsen med så mormor norpade en kärlhandduk från köksstegen och gick iväg till lavoaren i vessan. Där stortrivdes lilla M när hon fick plaska lite grann i vattnet efter att ha fått sin stjärt tvättad. Innan vi skyndade tillbaka tog sig lilla M och mormor en titt på varandra i spegeln. Lilla M var i det här skedet glad som en lärka och mormors blick var full av tvivel: Hur skulle detta sluta?

När lilla M igen hamnade på matbordet var hon inte längre glad. Hon ville inte vara utan kläder, så hon grät. Ju mera hon grät, desto olyckligare blev mormor och desto mera skyndade hon sig och blev därför fumligare och fumligare. Nu skulle det gå fort undan. Till sist hade både bodyn och blöjan kommit på plats, likaså byxor och strumpor och lilla M fick äntligen komma upp i famnen. Mormor talade hela tiden tröstande och småningom var allting bra igen. Morfar hade under tiden fått undan allt det senapsgula, fört de nerskitade kläderna upp till tvättrummet och bytt underlag och allting var frid och fröjd igen.

I det här läget övergav morfar fru och barnbarn för att shoppa lite nödvändiga grejer i Motonet. Mormor placerade lilla M i babysittern.  Och så började mormor sjunga, först alla barnvisor hon kom ihåg orden till, sedan Evert Taubes Oxdragarsång och därefter Vi ska gå hand i hand. Sedan blev det tvärstopp i mormors huvud och hon kom inte på en enda sång till. Febrilt letade hon efter text och melodi i hjärnskrymslena, men se nej. Då drog hon till med två psalmer. Dom hade ju mer eller mindre "bankats" in i huvudet under folkskoltiden för länge länge sedan. Så mormor sjöng både Gud som haver och Blott en dag. Och vet ni vad den lilla gjorde då? Jo, hon somnade! Mormor sände en tacksamhetens tanke till förr i världens pedagogik, som tvingade en att lära sig saker utantill. Hur skulle hon ha klarat sig nu utan den kunskapen?

Lugnet lade sig och mormor kunde läsa fredagens lokalblad. Katten Milton smög sig omkring och visste varken ut eller in. Var han ensam? Nej, lilla M snusade ju i babysittern, men var sjutton fanns matte då? Och ingen husse syntes till heller, så Milton tog ett nytt varv i huset. Plötsligt når en omisskännlig lukt mormors näsborrar. Va, sjutton? Har det senapsgula fastnat på mormors fingrar? Hon synar dem noggrant, snusar på dem, men nej, inget där inte. Men det luktar fortfarande, så vad kan det vara? Inte har lilla M haft något ljud nu och hon sover ju.

Milton har plötsligt försvunnit tillbaka in på WC och mormor hör hur han försöker krafsa i sin toalett. Till all tur återvänder morfar och tar hand om den luktande ointäckta högen. Lilla M vaknar och jollrar glatt som en lärka. Mormor spelar in en något darrig video med sin telefon. Och så hörs det igen ett ljud från lilla M:s bakända och hon ser mäkta nöjd ut.
- Det kanske bara var en prupp, säger morfar förhoppningsfullt.
- Nä, det tror jag int. Det hördes som nånting blött, svarar mormor, som tar upp lilla M och jovisst, där är det senapsgula igen utsmetat ända upp på ryggen. Nu fanns det inga byteskläder nere på matbordet längre för det var ju nog inte meningen att lilla M skulle vara så effektiv med bakändan. Morfar fick bege sig till övervåningen på jakt efter en ny body och mormor fick ta om hela proceduren med blöjbytet. Puuuh!

Småningom stillnade gråten igen och morfar hade lilla M i famnen och läste ur en riktigt trevlig liten ljudbok. Hon tröttnade på den och hamnade tillbaka i sittern.
- Int kan du sjunga såna sånger, sa morfar när mormor tog i med Lyckliga gatan och Natten har tusen ögon.
- Jovisst, kolla nu hur nöjd hon är när jag sjunger.
Morfar såg tvivlande på fru och barnbarn och skakade på huvudet.

Över två timmar senare dök föräldrarna upp. Mamman rusade in med andan i halsen.
- Va, det är alldeles tyst här, sa hon förundrat.
Ja, klart det var ganska tyst. Visserligen hade lilla M just vaknat, men hon jollrade riktigt glatt. Tur var det dock att mamma dök upp med maten för det är inte sagt att det skulle ha gått länge till innan hungern hade satt in.
En liten stund satt ännu mormor och morfar kvar innan de lämnade den lilla familjen.

Det var en riktigt trevlig lördagskväll att minnas. Och stoltheten riktigt pyste ur oss. Hurra, vi klarade det med äran i behåll!

För övrigt var gårdagen nästan en repris från förra veckan. Jag var än en gång till bokcaféet i stan. Den här gången var det Noora Lintukangas, som presenterade sin bok Viihdy omassa arjessa. Översatt till svenska: Trivs i din egen vardag. Hon sade många visa ord om meditation, känslor och kundaliniyoga. Allting verkade bra just där och då, men sent igår kväll när jag började fundera blev jag lite betänksam. Ännu nånting som man borde göra, orka och hinna med. Och var går den trådtunna gränsen mellan när man blir egoistisk och ännu är friskt självcentrerad?

Och ja på hemvägen från bokcaféet mötte jag tre av sönerna på väg till stan. Hann träffa dem en kort stund här hos oss innan vi åkte iväg med morfar i huset för att agera barnvakter.
När vi återvände hem var det redan mörkt, men det gör inte så mycket nuförtiden för vi är upplysta!

Tre sådana här lampor står här tvärs över vägen och lyser upp vår tomt. Igår hade dock den äldsta, som övernattade här, dessutom ljust på vår egen utelampa. Kändes välkomnande att komma hem och härligt att huset inte var alldeles tomt.

Ha nu en riktigt skön söndag!
Själv skall jag iväg igen ikväll på uppdrag! Men inget barnvaktande den här gången.



fredag, september 15, 2017

På träff

Idag har jag varit på träff. Äntligen kan man väl tillägga, för vi skulle ses redan i maj. Sedan blev det juni och jag hade ju tid endast för lilla M. Juli flöt förbi med livligt program och plötsligt var det augusti. Till all tur tog min väninna tag i saken och sade att nu, nu måste vi skriva in det i kalendrarna annars blir det inte av. Och så är det ju, bäst att skriva in det medan man ännu har en ledig fredagseftermiddag.

Hon bjöd mej på lunch på Café Vaherkylä. Jag har här en ugnsbakad potatis med varm geostfyllning samt skinka och auraost. Fyllningen är helt mitt egna påhitt! Gott var det.

Jag i min tur bjöd sedan på efterrätten. Väninnan valde den vida berömda Mannerheimtårtan medan jag höll mej till den här underbara citronmarängpajen med vaniljsås. Mums!

Vi hade förstås massor att ta igen och prata om eftersom vi inte träffas så ofta längre. Bägge jobbar hårt med dataundervisning på var sitt håll och kvällsjobb samt veckoslutsjobb gör att man inte alltid hinner vara så social, som man önskar.
Tack för en trevlig pratstund!

På eftermiddagen då jag kom hem satte jag mej en stund utomhus på balkongen, alltså den där balkongen, som morfar i huset prompt vill att ska heta terrass! Det blåste dock så kallt att jag gick in tillbaka, satte mej i fåtöljen och somnade med min stickning i famnen. Tur att jag inte tappade en enda maska. Det har alltså varit en hård arbetsvecka! Men nu stundar veckoslutet och strax ska jag försöka få morfar i huset att hänga upp tvätten, som jag fick i maskin tidigare på kvällen.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut!

onsdag, september 13, 2017

Fantastisk

Med risk för att detta kan tolkas, som skryt, så måste jag bara få berätta det här: Igår på en av dagens två halvtimmes långa matraster, som jag hann hålla då jag jobbade mellan klockan 9.30 - 19, så kom en kursdeltagare in i datasalen med en blomma:

- Du är en fantastisk lärare, sade kursisten, som deltar i måndagskvällens kurs. Jag blev alldeles stum av förvåning. Jag fick dessutom två Läkerolaskar och de kan ju vara bra att ha ifall man tappar rösten mitt på lektionen.

Det var allt tur att jag redan satt ner, för aldrig att jag har fått blomma så här tidigt på terminen. Efter första kurskvällen! Härligt när människor uppskattar ens ansträngningar och dessutom gör sig besväret att berätta om det. Tack för det! Jag är som sagt privilegierad med världens bästa jobb, som ger mej möjlighet att träffa trevliga människor!