torsdag, augusti 31, 2017

Sommarens sista dag

Idag är det sommarens sista dag. Dock ser det mera ut som höstens första dag. I morse när jag vaknade före klockan sju var det dimma och mörkt. Hoppas att det inte regnar ikväll för jag ska iväg västerut ända förbi grannstaden till följande kommun. Har inte varit där på jättelänge, så jag tror bestämt att Astrid får göra mej sällskap. För min del blir det nu veckans andra lärarmöte. Det tredje för höstterminens del sparar jag till nästa vecka.

- Du har ju inte hunnit med nånting, utropade min hulda moder tidigare den här månaden, närmare bestämt den 7 augusti, då jag meddelade att nu har jag varit första dagen på jobb efter sommarlovet.
Vadå, inte hunnit med nånting? Hela mitt liv har ju vänts upp och ner i sommar. Visserligen har jag nu kanske inte gjort så mycket rent konkret, men... ja... sommaren började ju ovanligt bra då lilla M föddes. Och jag går fortfarande omkring med ett sådant där fånigt leende på läpparna när vänner och bekanta frågar:
- Hur är det? Hur har sommaren gått?
- Jag har blivit mommo, är mitt standardsvar. Men nu lovar jag att lugna ner mej och börja ta det här med datakurser på allvar istället!
Minst en gång i veckan har jag hunnit träffa lilla M och det har varit underbart.

Och jag har hunnit hasta hit och dit. Tagit mej ända till Vittis och det hela två gånger. Jag har träffat en massa trevliga människor, blivit bjuden på middag av tyskar och haft dem som gäster och varit på picknick till Struka.
Jag har varit kulturell, gått bland annat på utställningar och deltagit i musikevenemang av olika slag.
Lite har jag hunnit sticka och båda babyplaggen är färdiga och levererade åt lilla M. Har endast visat ett här, men lugn bara lugn det andra kommer hit i sinom tid.
Jag har läst en hel del och jag har sorterat mina handarbetstidningar.
Jag har skrivit en hel del i den lokala tidningen.

Och jag lyckades framförallt samla alla barn till en brunch mitt i sommaren.
En superhärlig sommar om ni frågar mej. Och i ärlighetens namn: Vad mera borde jag ha hunnit med?


onsdag, augusti 30, 2017

Upphittat måttband

Höstens vindar blåser snålt här utanför. Molnen skockar sig och regn har utlovats till kvällen/natten. Men det gör inte så mycket för det har varit en riktigt fin dag här hos oss. Vi har haft besök av både dotter och dotterdotter. Nåja den lilla rör sig ju inte utan sin mamma, så... och av unga husbonden, som hade med sig jättegoda havrechokladkex.
Sedan hann vi ännu iväg och träffa min hulda moder, samt min kusin, som är där på besök. Värmande umgänge.

Och min lycka är total, jag fick ju igen hålla lilla M i famnen. Hur länge tror ni att jag kommer att vara så där andäktigt, fånigt lycklig av att få hålla henne och vara i hennes närhet?

Igår fick jag anstränga mina små grå riktigt ordentligt. Var kunde mitt måttband finnas? Var hade jag haft min gröna projektvecka senast? Hmmm, vänta nu...
Jo, den fredag då vi körde iväg till Vittis och den fredag då...
Då, just då hade jag med mej min gröna projektväska. 
Och jag mindes att morfar i huset for ovarsamt fram med väskan och att stickningen låg halvvägs ut från kassen på sätet.

Så jag tar bilnycklarna, låser upp och börjar leta bakom framsätena. Och där, se där hittar jag mina gröna katt!
Den hade mycket riktigt trillat ur väskan och låg nu inkilad, så att jag fick peta en bra stund innan jag lyckades lirka loss måttbandet. Undrar vad alla lastbils- och långtradarchaufförer tyckte då de fick se mej stå där med rumpan i vädret bredvid min plåtlåda?

Lite felaktigt sade jag åt dottern igår att det inte är något speciellt med det här måttbandet. Men det är ju inte alls sant. Visst är det speciellt: För det första är det ju en katt. Och för det andra har det centimeter på ena sidan och tum på den andra. Så nu kan jag sticka på engelska och följa måtten i tum. Behöver inte räkna om allting från den engelska beskrivningen.

Så glad att jag hittade mitt borttappade måttband, ett måttband som har följt med en engelsk handarbetstidning, som en gåva.

tisdag, augusti 29, 2017

Fästligt värre

- Buhuuu, jag har tappat mitt måttband, klagade jag för dottern, som ringde idag på förmiddan.
- Har du inte flera då, frågade hon tröstande.
- Jo, men jag vill ha mitt kattmåttband, snörvlade jag som en tjurig femåring.
- Men var hade du det senast då, frågade hon hjälpsamt.
- Nå, det var i den där gröna lilla projektväskan och det finns inte här inne nånstans, tror jag.
- Kunde du inte sova nu inatt när du tänkte på det där?
- Nä, nä, jag sov nog som en stock.

Hur som helst, mitt kattmåttband är på villovägar. Och jag blev så frustrerad att jag nu har städat lådan med rundstickor. Och jösses, vet ni, det finns 40 cm långa, 50 cm långa, 60 cm långa, 80 cm långa, 100 cm långa och 150 cm långa. Och så i olika grovlekar från 2½ upp till 15 mm. Och inte nog med det, så finns det en hel drös med rundstickor som ligger löst omkring i stora byrålådan. Men de får allt vänta på sin tur. Man ska inte överanstränga sig med städningen! Och framförallt ska man inte hålla på och sortera längre än max 15 minuter så det så!

Igår var här fästligt värre på kvällen, då jag äntligen fick bukt med alla garnändar i mitt rosa projekt, som har fått ligga till sig under hela sommaren.

En och annan garnände fäste jag igår. Det här är samma rosa färg, som på babyboleron och samma garn också för den delen. Här syns färgen så där på riktigt.

Igår hamnade jag iväg till dataavdelningen med min jobbdator, som vägrade koppla upp sig till rätt nätverk. Det verkar vara en naturlag att nånting krånglar när man återkommer från sommarlovet. Där var en mycket ung gosse i helpdesken (som enbart talade finska! i en tvåspråkig stad!), som till sist fick bukt med min dator. Sedan ville han vänligt visa hur jag ska göra för att a) byta lösenord b) var jag hittar nätverken när jag ska koppla upp mig nästa gång. Men hej, hallåååå...
I ögonvrån såg jag chefen för avdelningen le i mjugg åt gossen, som inte visste att han hade med en datalärare att göra. Tydligen är min finska så rostig att jag inte övertygar som datanörd på vårt andra inhemska!

Ikväll ska jag på jobb, timlärarmöte. Hoppas att många ställer upp. Det är alltid trevligare att träffas på riktigt än att skicka en massa e-post.

I morgon blir det festligt med e, för då kommer dottern och dotterdottern på besök. Jihaaa!

Och nu, nu ska jag sticka en ny provlapp, för den jag stickade igår blev för stor och då ska man ju ta till grövre stickor, inte sant?


måndag, augusti 28, 2017

Babybolero

- Åh, så fin, utbrast dottern spontant i lördags då hon fick syn på den stickade babyboleron på matbordet. Den som jag äntligen fick färdig i fredags efter att ha tagit mej i kragen och fäst alla garnändar.

- Om du inte vill ha den så kan du ge bort den, började jag.
- Du kan fast ge den till Samaria eller...
Då säger svärsonen förundrat och petar på små virkade hjärtan:
- Har du gjort den själv? Så fin den är.
I ett ögonblick av kristallklar analys, inser jag att jag är en fullständig idiot. Om dottern säger att den är fin, så menar hon det och då skall väl inte jag börja nedvärdera min stickförmåga? Varför ska jag stå och påpeka alla fel och brister i plagget? Fel, som endast jag tror att existerar? Nej, snälla, kan nån proppa in lite vett i min skalle?

Lite spakare säger jag:
- Den går att tvätta i 60 grader och här är garnbanderollen. Och ja den är i storlek 6 månader.

Dottern kuttrar på med sin dotter:
- Titta så fin du kommer att bli.
Sedan frågar dottern:
- Men borde du inte ha paketerat in den?
- Hurså?
- Du kan ju ge den i julklapp.
- Nä, jag vågar inte. Tänk om lilla M hinner växa ur den till dess.

Modell: Babybolero enligt ett mönster från teetee.
Garn: Hilla från teetee (det ljusrosa) och Cotton nr. 8 från Hjertegarn (det naturvita)
Åtgång: 112 g
Stickor: Nr 2½
Virknål: Nr 3

Jag gjorde lite egna utsmyckningar med virkade fem-minuters-hjärtan för jag ville ha en mera personlig bolero. Jag skippade också de stickade snörena för jag tyckte inte det blev snyggt. Så jag virkade dit knytband enligt eget huvud istället. Knytband, som jag erbjöd mej att sprätta bort. Ni skulle ha sett blicken jag fick av dottern!

Hilla är tyvärr inte ett trevligt garn att sticka i. Det delar sig något förskräckligt. Fördelen är att det går att tvätta i just 60 grader. Men det borde nog vara lite hårdare tvinnat.
Bomullsgarnet Hilla inhandlade jag i våras då jag var iväg med stickväninnorna B och V på stamkundskväll i grannstaden. Så visst använder jag garnet, som jag har köpt, fattas bara annat. Ja, och så stickar jag ju faktiskt lite grann också!

Själv tycker jag, nu när jag ser på boleron så här på bild, att den blev piggare med den naturvita kanten.

Det bästa (eller kanske det värsta i mitt fall?) är att det går åt lite garn till babyplagg. Så har man bara några nystan så räcker det. Kanske dags att plöja igenom restgarnerna?

Men nu, nu ska jag ta itu med ett annat fästprojekt! Och sedan nysta och så sticka provlapp och så...
Även om jag inte borde börja på något nytt, så visst får jag väl belöna mej med att starta ett nytt litet projekt?


söndag, augusti 27, 2017

Invigningsfest

Min lördag igår handlade om umgänge, fest med e (tyvärr inte med ä!) och bilar.

Tidigt på morgonen dök minstingen upp från sitt nattkvarter hos unga husbonden. Minstingen och undertecknad njöt av samvaron vid frukostbordet innan jag öppnade datorn och förde över foton från kameran till hårddisken.

När jag var färdig med det, styrde jag plåtlådans kylare mot norr och gick på invigningsfest i grannkommunen. Minstingen satt kvar i bilen på parkeringsplatsen.
- Du stannar ändå och pratar med alla, suckade han.
Men det är ju just det, som är det fina, möjligheten att träffa en massa trevliga människor! Och just precis det gjorde jag igår.

Klockarparken i Lappträsk invigdes igår. Mörka moln, som sedan släppte ner regn, så festen fick flytta inomhus på eftermiddagen.

Christina Mickos var festens konferencier.

Invigningsfesten började lovande i solsken. Kommunens lågstadier hade skoldag igår på lördagen och de 100 äldsta i kommunen var inbjudna hedersgäster. Eleverna uppträdde med sång och musik.

Och jag blev gratulerad till mitt mormoderskap! Tack för det!
Och ja, förstås blev det tal om höstens datakurser. Så är det ju när man rör på sig och minglar i folkvimlet. Och många var uppenbart glada över att se mej. Härligt!

Från grannkommunen hem till min hulda moder, så hon fick träffa sitt barnbarn. Där hann vi sammanstråla med min lillebror innan det var dags för oss att köra hem. Sedan behövde vi inte vänta länge innan lilla M, världens sötaste barnbarn, dök upp här tillsammans med föräldrarna. Oj, så vi lekte med henne när hon låg på matbordet och sprattlade. Hon gillar lampan över bordet. Måste dekorera lite till nästa gång och hänga upp granna saker åt henne. Garnbollar kanske? Tror ni morfar i huset skulle gilla sådan inredning?
Jag höll henne i famnen och uppenbarligen har jag trots allt en bra famn för mitt i allt kom det ett helt lass med "senap" i blöjan! Tur att lilla M:s mamma tog hand om det.

Lilla M hann också med att sitta i sin yngsta morbrors famn. Bägge såg helt saliga ut. Den lilla familjen åkte hem och morfar i huset, minstingen och undertecknad styrde kylaren mot huvudstaden. Vi gjorde en liten avstickare till Tusby där vi körde runt och kollade in bilar. Vi var inte de enda, som hade det som lördagsnöje för det fanns flera bilister som gled långsamt förbi bilarna till salu hos olika försäljare. Minstingen protesterade lite grann, för så här söker man inte bilar. Nej, nej, det här är ju det gamla tidsödande sättet att kolla in bilar på. Man ska ju söka på nätet! Vi skjutsade hem honom och blev sedan på tumanhand i min plåtlåda. Lyssnade på Popkalaset i radion.

Väl hemma drog jag en djup suck och undrade vad jag skulle göra? Det blir alltid så tomt när alla försvinner hem till sitt och det är tyst i huset, undantaget Lurvinges snarkningar.

Men nu, nu ska jag i varje fall virka lite innan jag börjar fästa, tyvärr inte med e den här gången!


 

lördag, augusti 26, 2017

Öppet hus och bokrelease

Igår firades stadens namnsdag på olika sätt. På eftermiddagen tog jag mej till tryckeriet Printmill, som hade öppet hus.

- Hej Inge, ropade Inge Löök och sken upp. Ännu gladare blev hon då jag hälsade från Tyskland och talade om för henne att de fina gumkorten finns i den lokala bokhandeln där.

Inge Löök signerade alltså kort, affischer, kalendrar osv igår i tryckeriet. Idag och imorgon signerar hon i sin egen ateljé i Alexandersgården.
Gissa vad det står på min kalender? Jo till Inge av Inge!

Det finns ett rikligt utbud med varor där de roliga gummorna finns avbildade, allt från spelkort och anteckningsböcker till dynvar och kassar.

Störst åtgång har nog ändå korten. Här kort, modell större. Det finns många som samlar på korten, men jag har bestämt mej för att låta bli. För min del räcker det så bra med att samla på garn och böcker.

Det var så vackert dekorerat i tryckeriet.

Nu kanske ni ser varifrån Inge Löök tar en del av sin inspiration?

Om jag inte i början skulle ha avslöjat att vi befann oss i ett tryckeri, så inte skulle ni ha sett det från det här fotot, eller hur?

Och om ni undrar hur det kommer sig att jag känner Inge Löök, så får ni allt fortsätta att undra. 
Men helt fantastiskt att hon bor här på landet i vår stad, inte sant?

Från tryckeriet tog jag mej vidare till Kapellet. Tidningen hade fått en inbjudan till en bokrelease, så där befann jag mej med kameran och blocket i högsta hugg. Och vet ni, jag tror faktiskt att det är första gången någonsin jag varit med om en bokrelease, så det var ju nog på tiden.

Utanför i parken var det vackert dekorerat.

Ponnyridning stod på programmet för de minsta.

Och barnens buffébord var dukat utomhus.

Det är Esma Haddas, som har gett ut sin bok Tarundia. Här är hon tillsammans med sin far Marko Putkonen. Där var många människor, trångt och varmt, men glädjen stod högt i tak och lyckönskningarna var många och varma.

Själva Kapellet är en sevärdhet för sig.

Ute på verandan finns en springbrunn.

Hups! Här gick visst översättningen lite på tok?

Så många vackra saker att vila blicken på. På den där lilla vita skylten står det: "Behind every successful woman is herself". Det ni kvinnor. Tål att tänkas på när någon nästa gång försöker bortförklara er framgång. Oftast är det tyvärr vi själva, som gör det. Vi skyller på tur och allt möjligt annat istället för att säga som det är: Jag jobbade och slet hårt och lyckades.

Småningom skall jag läsa boken och så försöka mej på en recension av den. Hoppas att jag hinner.

Kvällen avslutade jag med att plocka upp minstingen från busstationen och sedan tillbringa resten av kvällen i hans trevliga sällskap medan jag virkade fem minuters hjärtan.


fredag, augusti 25, 2017

Rättelse

Efter redaktionsmötet igår hastade jag vidare till mataffären. Där träffade jag på tre av mina tidningskolleger, som också deltog i redaktionsmötet.

Och där i affären vid grönsaksdisken träffade jag Jaakko Stick. Han kände igen mej! Ja, och jag honom förstås. Först hälsade vi bara på varann. Men sedan lite längre fram, ungefär vid salladen kom han fram och sade att han läst i min blogg. 
Oj, tänkte jag glatt förvånat. Tänk att det går att hitta min blogg! Lite dumt tänkt, inte sant? 
Det är som om jag på något konstigt sätt utgår från att den är osynlig trots att den ligger ute för hela världen att se och läsa. Jag har väl för länge sedan förlikat mej vid tanken på att min blogg drunknar i det allmänna mediabruset och att jag skriver så länge jag har åtminstone några läsare kvar.
Tack för att ni orkar läsa!

Men alltså till saken: Jaakko hade läst min blogg och jag hade gett fel namn åt hans härliga tavla. Jag sade att det handlade om Unisukat. Men så är det inte alls.

På svenska heter den ungefär så här (och nu ber jag om ursäkt ifall det blir fel igen!) Yllesockor i himlen eller varför inte himmelska yllesockor (villasukat)?
Ber om ursäkt för att jag klantade till det. Till mitt försvar skall dock sägas att jag tyvärr inte hade någon namnförteckning över tavlorna.

Yllesockor är för övrigt någonting, som jag gärna drar på mej nu när kvällarna blir höstligt kyliga. Då är det himmelskt varmt om fötterna. Och vilken lycka det är att ha en så snäll mamma, som stickar sockorna åt mej. Hur skulle det annars gå med mej, som bara har stickat två ynkliga snören?

För övrigt har jag börjat fundera på om jag borde gå på en intressant Mi-kurs, kanske jag då skulle få nånting gjort och framförallt färdigt? Men det är förstås så att den kursen krockar med mitt jobb. Som vanligt stör alltså arbetet fritiden.
Men nu, nu tänker jag ta ledigt resten av dagen. Först ska jag virka lite och sedan ta mej in till stan och dels gå på en bokrelease och dels möta minstingen på busstationen. Men före det ses vi väl på torget på namnsdagskaffe?

torsdag, augusti 24, 2017

Två stickade snören

Sorgligt, men sant. De här två ynka 30 cm långa stickade snörena är allting jag har åstadkommit under de senaste två veckorna.

Det är ju nästan så jag skäms. 
Nu har jag börjat se på fem minuters grejer istället. Ett virkat hjärta på fem minuter skulle kanske inte vara så dumt?

onsdag, augusti 23, 2017

En förunderlig ros

Förra sommaren köpte jag en ros. Till vintern skulle den klippas ner och tas in. Hösten kom, kurserna började och jag körde iväg hemifrån tidigt på morgonen och återvände när det var mörkt. Morfar i huset fick order att sköta om rosen. Så en morgon innan frosten kom såg jag att rosen var borta. Jag utgick ifrån att den var omskött på bästa sätt och fanns någonstans i källaren.

På försommaren efter frostnätterna frågade jag efter min ros.
- Den har blommat hela vintern i garaget, sa morfar i huset. Och jag blev nästan gråtfärdig. Hur skulle det nu gå? Den kan ju inte blomma i ett heller!

Morfar i huset klippte ner rosen, gav näring och ny mylla. Och placerade den utomhus.

Och se, den förunderliga rosen har blommat hela sommaren och flera knoppar kommer det. Kanske det inte var så dumt att glömma bort den i garaget över vintern i alla fall?

tisdag, augusti 22, 2017

Det vita ogräset

- Vad är det för vitt ogräs, ropar jag till morfar i huset när jag flyttar blicken från dataskärmen till fönstret och får syn på hans odling.
- Det är inget ogräs.
- Nå, vad är det då?
- Sir du int att det är hirs?
- Näe, hur sku jag si de?

Det går en tid, jag öppnar dörren och hajar till:
- Vad är det för vitt ogräs, hojtar jag åt morfar i huset.
När jag har frågat samma sak femtiosjunde gången ger han upp och skakar sammanbitet på huvudet.

Numera vågar jag inte fråga nånting alls, så jag öppnar dörren, stirrar på "det vita ogräset" och muttrar: "Hirs, hirs, hirs".

Vete fåglarna vad det är bra för? Eller jo, just det. Hirs är bra för kräsna fåglar!

Igår var jag för övrigt ytterst vågad. Jag damp ner i frisörskans stol och sa: Du får göra vad du vill. Och så gick det som det gick. Nu är jag nästan blondin! 
Blondiner lär ju ha det roligare än andra, men jag undrar allt jag. Lika roligt har jag oberoende av hårfärg. Dock: Det verkar, som om dansandet var mycket, mycket roligare förr.

måndag, augusti 21, 2017

Upplysta

Kolla, kolla...

... nu har stolpen kommit upp! Snart blir vi upplysta här vid vägen. Först ska bara de hängande ledningarna kopplas någonstans.

Farligt värre ser det ut med endast en karl, som ska sköta både stolpuppsättning och se till att trafiken löper tryggt. Hu, huh!

söndag, augusti 20, 2017

Punsch

Och så går livet vidare...
vardagen och trivialiteterna tar över... och det hemska sjunker i bakgrunden för en stund.

Igår kväll styrde jag min plåtlåda söderut. Jag var egentligen tredje reserv, men fick meddelande i fredags om att nu var jag den som skulle iväg.

Så jag körde till Skärgårdsmuseet i sällskap med Astrid och bra så för morfar i huset yrade. Han hade liksom ingen som helst aning om var jag skulle vika av för att komma rätt. Verkligen tur att jag litade på Astrid och hamnade på rätt ställe.

Man tager vad man haver då man ska bygga upp en estrad. Här väntar vi ivrigt på att Visaftonen i Carl Michael Bellmans fotspår skall börja.

Musicerar gör Markus Pelli och Pentti Hildén. Verkligt skickliga och en njutning för örat.

Det blev rätt mörkt i museet, så i pausen tändes lyktorna. Stämningsfullt och mysigt.

Efter pausen kom visst själva Bellman på besök och kanske självaste Gustav III?

Som vanligt träffade jag härliga människor, bland annat en familj från Helsingfors, som hade hyrt i trakten för en veckas semestervistelse. Så jag fungerade lite som turistguide och gav dem tips på sevärdheter och evenemang. De var mycket nöjda med konserten.
Jag hann förstås också tala lite om kommande datakurser. Det är ju alltid bra med direkt reklam, eller hur?

Himlen var så oändligt vacker på hemvägen. Stämningsfullt.

Väl hemma konstaterade morfar i huset, som en tröst till mej att jag inte behöver följa media om jag mår dåligt av det. Så hade det sagts i TV-nyheterna. Tack för det! Som sagt, jag är en nyhetsundvikare just nu.

Idag har jag varit ute på vift igen. Den här gången var det den lokala höstmarknaden, som lockade.

Där var mycket program, Diana Thesslund underhöll med fin dragspelsmusik...

Countryline dansare från Pernå uppträdde...
... liksom trollkarlen Kimmo Erkkilä.

Till salu fanns allt från nyplockade blåbär och kantareller till rökt ål och smycken.
Och förstås fanns det både bakverk, hemvävt och hemstickat/handstickat. Härliga sockor!

Här i sagohörnet var det mysigt och skönt. Här kunde jag ha tänkt mej att sitta en stund.

Igen träffade jag en massa trevliga människor och igen blev det förstås tal om datakurser!

Jag valde att bland annat stöda den lokala pensionärsföreningen genom att köpa lotter. Var tredje lott vann och jag kom hem med ett hemligt paket!

Ett paket med ett så här fint innehåll.
- Se, nu behöver jag punsch, hojtade jag glatt åt morfar i huset när jag fick fram punschglasen och den fina kökshandduken Made in Switzerland, alltså schweizisk. Morfar i huset morrade om proppfulla kärlskåp och unga husbonden fnyste:
- Int behöver du punsch för att dricka ur dom där glasen.
Nå, men hallååå vad nu då? Självklart behövs det punsch om jag har punschglas, inte sant?
Har jag förresten någonsin druckit punsch? Inte som jag kommer ihåg, så det skulle väl vara på tiden nu då. Var det inte så förr i världen att när man nått taklagshöjd på ett bygge så skulle det bjudas på ärtsoppa och punsch annars fick man en granruska i taknocken? Eller bjöds det på öl istället för punsch?

Det var förresten en trevlig karl, som fick mej att köpa lotter. Han skröt med sin fenomenalt goda senap, som han hade tillverkat alldeles själv.
Och se på sjutton, jag vann faktiskt en burk! Fantastiskt. Det hade vi roligt åt, att jag hade sån tur och fick precis en sån vinst jag var ute efter.

Närbiblioteket höll öppet och jag kollade in lite titlar utan att precis hitta nånting, som genast skulle ha känts som att just den boken vill jag läsa. Jag plockade ändå två romaner på mej. Eftersom jag inte har varit i den där bibban på jättelänge var jag lite vilsen.

Den här boken tog jag i varje fall med mej hem helt gratis. Den har nämligen avskrivits. Ju mera jag funderar på den där titeln desto mera tror jag att jag redan har läst den här boken nångång på 1990-talet. Morfar i huset var förstås mycket missnöjd:
- Vi ska inte ha flera böcker.
- Nej, nej.

Jag misstänker att den här boken kommer att hamna i bokbytarhyllan på jobbet. Bra så.

Och nu, nu ska jag småningom se på filmen Kungens tal och njuta av blåbärsbulle, som jag köpte av en dam från Liljendal idag på hösttorget.

Önskar er alla en riktigt bra start på veckan!

lördag, augusti 19, 2017

Det går inte...

... att skriva någonting idag. Ända sedan morgonstund har jag haft på datorn, men inget har jag fått på pränt. Känns som en seg massa, som om orden flyr mej och är totalt betydelselösa. Världen är galen och våldet eskalerar. Och jag är så lessen, så urbota lessen. Men, länge leve kärleken, godheten, vänskapen och freden.

Igår körde morfar i huset och undertecknad iväg till Vittis, än en gång. Min stackars Adam plåtlåda var lastad med byggjärn till bristningsgränsen. Min hulda moder var inte med på den här utfärden. Hon skulle nog inte ha orkat och dessutom fanns det inte heller rum för henne på grund av den tunga lasten, som bredde ut sig också över bakbänken för jämviktens skull.

Vi var lite stressade, för vi kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Dessutom gick det inte att köra hårt med så tungt lastad bil. Morfar i huset ökade ytterligare på min stressnivå genom att i Hyvinge säga:
- Konstigt bromspedalen går ner ända till botten.
Du milde, tänkte jag, nu har han söndrat min bil...

Hela vägen till Vittis fick vi höra om terrordådet i Spanien. En gång i timmen sändes nyheterna. Sånt kan göra vem som helst lessen. Och förstås bra så länge man reagerar och inte tar det som vardagsmat. Fast med tanke på alla attacker nu just så föreligger det stor risk för att man blir avtrubbad och inte orkar bry sig.

 Vi hann! Vi var framme innan lagret stängde. Eller nåja, stängde och stängde. Det var fredag eftermiddag och klockan var 15.45, så självklart såg vi inte en kotte. Ägaren var själv iväg till Vammala med sin grävmaskin. En underhuggare dök upp och skrev namnet under forsedeln och försvann. Ensam fick morfar i huset lasta ur bilen, lika ensam som han var då han lastade i den. Han behöver minsann inte gå på gym för att få muskler.

Från lagret hastade vi vidare till Korpelas fabriksbutik för min hulda moder hade lämnat in en beställning på diverse köttprodukter. Från Korpela fortsatte vi till den galna korvkringlan. Nu var det bråttom för klockan var redan över 16.30 och butiken skulle stänga klockan 17. 

 Det blev ett snabbt varv i affären innan vi parkerade på baksidan. Där satt vi och åt medhavda semlor (frallor), som jag hade fixat till. Och strax före klockan 17 fick vi höra om knivhuggningen i Åbo. Den följde sedan med oss i radion hela vägen hem.


Som matsällskap hade vi pilfinkar, skator och sädesärlor.

Idag har det mesta i TV handlat om våldsdådet. Morfar i huset blir en nyhetsknarkare och undertecknad en nyhetsundvikare. Tyvärr verkar det som om våld föder våld. Vem skall få stopp på det hela?

Själv valde jag att mitt på dagen kanalisera min förtvivlan, vanmakt och ilska till någonting nyttigt. Så nu har jag städat i sovrummet! Bytt sänglinne osv. Bra så. Någonstans måste ju känslorna kanaliseras.

Nu vet jag nog också vad jag skulle be för: 
Att...
... kärleken segrar
... godheten frodas
... toleransen ökar, liksom friheten
... friheten förunnas alla, liksom freden.
Tror ni att det finns bönestenar för det här?

Ta väl vara på er och varandra!







fredag, augusti 18, 2017

Öppet café

Igår var jag iväg till mina barndomstrakter. Jag besökte det öppna caféet i församlingsgården. Jag är så privilegierad, då jag på fritiden jobbar med sådana här trevliga saker. Visserligen måste jag ju nu sitta framför datorn och åstadkomma en text, men ändå...  
Hur skulle jag annars ha en chans att träffa alla härliga människor. Och inte är det sagt att jag skulle vara så kulturell heller utan mitt frilansande. Det är så lätt och bekvämt att bli kvar i soffan!

Inne i församlingsgården finns det bönestenar. Det är olika färg för vad som just då är aktuellt. Jag blev lite förvirrad. Får man lägga flera stenar i böneskålen? Eller ska man välja den absolut viktigaste? 
Tevje, mjökutköraren i Spelman på taket samtalar ju alltid med sin Gud och Tevje bad om ursäkt för att han stör Gud med triviala småsaker. Så om man då ska be endast en bön, vad är viktigast? Hälsan? Pengar? Kärlek? Vänner? Vardagslivet? 
Som sagt, måste man välja?

Här tar i varje fall vardagslivet över nu, för jag måste betala fakturor,  hänga tvätten, fortsätta att fylla diskmaskinen och fixa mackor, som vägkost. Vi ska nämligen iväg på en liten tripp med morfar i huset om allt går som planerat.

torsdag, augusti 17, 2017

En prislista

Idag damp det ner en intressant prislista i vår postlåda.
Det var nästan som att få en mönstertidning. I slutet av den här prislistan finns nämligen mönster. Visserligen finns mönstren också gratisLankavas hemsida, men det är ju bekvämt att ha tidningen/prislistan i projektväskan.

Och trots att jag inte väver, så blev jag så glad över de här trasmatteinslagen, Aino och Sisu. De görs av gamla lakan/tyger och de går alltid i samma färg eller mönster. Tjohoo! Hurra för återvinning och hurra för färgharmoneringen. Förenklar betydligt för dem som vill ha en matta i en viss nyans. Borde jag börja väva?

onsdag, augusti 16, 2017

Fyndigt värre

I onsdags för två veckor sedan, var jag ju iväg tillsammans med morfar i huset till grannstaden. Innan vi hastade iväg till sjukhuset hann vi med en avstickare till återvinningscentralen. Det är längesedan jag har varit där och fyndat senast. Ja, faktiskt har jag inte varit där sedan i våras. Men så ska jag ju inte ha någonting heller, för får jag inte köpa vare sig garn eller böcker, så är det nog inte mycket annat jag vill ha, så det så!

Där släntrade jag alltså omkring, rätt ointresserad, men snällt traskande efter morfar i huset. Han gjorde tidernas fynd. Fyra nya sommardäck på original aluminiumfälgar till fransyskan. Men vi kunde nog inte ta dem utan att ha kollat dimensionerna först. Man vet aldrig när det liksom inte finns nån standard i bilvärlden heller. Precis som det också saknas i datavärlden, standard. 
Så morfar i huset lånade måttband av personalen, mätte de rätta hålen och skrev en minneslapp åt sig.

Sedan fortsatte han sin vandring och hamnade plötsligt framför en låda med barnböcker. Och hast du mir gesehen? (hoppas det blev rätt nu!) Där fanns tyska barnböcker! En sån tur! Lilla H fick dem i torsdags för två veckor sen. Tänk att de böckerna låg där och bara väntade på oss. En av böckerna var superkul med en sko på pärmen, som hade hål för snöret. Dit petade jag ett skosnöre, så kan gossen lära sig knyta sen när han blir tillräckligt gammal.

Nå, när vi återvänt hem, kollade morfar i huset på fransyskans däck med skjutmått. Och jovisst, däcken skulle passa. Men tänk om någon redan hade hunnit fara iväg med dem? I torsdags för två veckor sedan, ringde morfar i huset till återvinningscentralen och fick Janne på tråden. Däcken fanns kvar och morfar i huset kunde få dem till det facila priset av 150 €. Han var nöjd, reserverade däcken och lovade att vi skulle hämta dem följande dag. Och så gjorde vi i fredags för två veckor sedan.

Och då ser ni, då hittade jag en massa saker. Till all tur hann morfar i huset inte riktigt med min vilda framfart där i återvinningscentralen.

I en soffa under två nyanlända axelremsväskor, hittade jag två sådana här dukar eller löpare. Splitternya från Hemtex. Självklart måste jag ju ha dem. Den ena ligger nu på soffbordet och den andra på matbordet. Om de passar in i vår färgskala? Inte en blekblå aning. Jag är ingen inredare! Morfar i huset brukar bestämma var skåpet ska stå utom då jag stampar med foten och protesterar.

Under de där dukarna hittade jag ett sådant här långt beige bomullstyg med lagom bredd. Janne trodde att det var en gardinlängd. Mycket möjligt. Jag köpte det till bordduk. Och igen, passar detta in i vår färgskala? Ingen aning, men jag gillar de där björkkvistarna och det är huvudsaken.

Så fick jag syn på en fyrtrådig Singer overlockmaskin. Den var reserverad och stod där i en hylla. På undre hyllan fanns allt möjligt nyttigt i syväg. Men jag syr ju inte, så...

... ja till en början nöjde jag mej med den här lilla knappburken.

Sedan fick jag syn på den här spännande plastasken. Vad månne fanns i den?

Jo, mera knappar förstås. Nu hade morfar i huset vaknat till liv och kom kutande åt mitt håll samtidigt som han kastade nervösa ögonkast på mina fynd:
- Va, ska du me dom där, väste han.
- Dom ska jag och lilla M pyssla med sen när hon växt till sig, kvittrade jag glatt.
- Tänk så roligt när du får en dyna full av knappar sen till farsdagen!
Morfar i huset bara fnyste. Han förstod inte alls min framförhållning. Man måste ju tänka strategiskt och långt framåt, så att man har materialet hemma, inte sant?

Längst bak i ett bortre hörn hittade jag det jag precis behöver...
... tidningsstället kassett från Ikea. Här ryms nu några tidningar till!

Till återvinningscentralen kom en dam med flera kassar fulla av allt möjligt. I min vänstra ögonvrå såg jag något bekant flimra förbi:

Pentiks vinbärskanna för mjölkförpackning, ja eller juiceförpackning för den delen. Som en hök anföll jag och frågade Janne:
- Vad ska du ha för den?
- Nå vad vill du betala då?
I det här skedet försökte jag se så fattig och trasig ut, som möjligt, vilket inte är särskilt svårt i mitt fall.
- Nå om jag säger fem euro då, fortsatte han. Och jag slog förstås till direkt. En Pentik-kanna för fem euro. Rena rama fyndet! Förstås kollade jag när jag kom hem att jag inte gjort ett misstag. Stackars Janne. På auktionssidan Huuto, har en säljare begärt 30 € för en likadan kanna!
Tyvärr tycker morfar i huset inte alls att jag kan köpa garn för de 25 €, som jag sparade in. Och jag som var så ekonomisk.
- Vi behöver inte alls en sån där kanna, morrade han.
- Men tänk nu hur mycket finare det blir nästa gång vi har gäster och inte behöver sätta mjölkkartongen direkt på bordet.
- Men vi är ju int så fina.
- Men tänk nu så förmånligt jag fick den.
- Jag tänker lägga blommor i kannan.
- Nej, det kan du inte göra, sa jag och gömde kannan i vitrinskåpet på hyllan längst nere där han ändå aldrig hittar nånting, som jag ber honom hämta.

Vilka fynd alltså! Jag betalade 10 euro för alltihop. Kanske jag borde besöka återvinningscentralen lite oftare?