torsdag, december 14, 2017

Janttulåda

- Har du ett stort blått tält, frågade jag med desperation i rösten, min hulda mor igår då jag ringde henne.
Hon hummade och mumlade en stund.
- Nää, jag tror nog int att jag har något tält eller ens ha haft något stort tält, sa hon med tveksam röst.
Hon var säkert rädd för att jag skulle minnas något från min barndom, som hon hade glömt bort. Men...
- Ja, nu är det kris här. Jag behöver nånting blått att dra på mej i fredag eller nånting vitt, suckade jag.
- Nå men du fick ju den där blåa klänningen...
- Klänning på fest? Jag är ju en byxflicka, protesterade jag med något vilt i rösten.
- Men du kan ju ta leggings under.
- Men det är ju ändå en klänning. Jag vill ha en överdel och så raka svarta byxor, gnällde jag med något ynklig röst.
- Men du har ju den där blåa blusen, som du hade på dej när du var hit senast, konstaterade min kolugna moder.
- Men jag och blått? Det är ju inte alls min färg, suckade jag och berättade att jag precis hade provat igenom alla mina tre vitskjortor i garderoben. En var för genomskinlig, en var för spänd över bysten och den tredje var en urgammal i något konstgjort material, som gjorde att håret stod rakt på huvudet på mej.
- Men du måste väl inte ha nånting blått, frågade mamma i tröstande ton.
Nä, nå, kanske bara bäst att strunta i önskemålet om blåvitt på fredagens julfest. Kanske det skulle duga med ett silversmycke med blå sten? Men inte har jag något sådant heller och tänker inte köpa vare sig en blå blus eller ett blått smycke. Så det så. Jag fortsätter att hålla mej till min röd-rosa-violetta färgskala. Sådant trivs jag liksom bäst i. Men på den imaginära handlingslistan måste jag väl nog skriva upp att jag skall köpa en vit allroundblus? Å andra sidan, vitt är en mycket känslig färg, så...

Igår kväll slog jag på stort och gjorde en Janttulåda. Namnet är en försvenskning från finskans Janttulaatikko. Det kommer från orden jauheliha = malet kött och lanttu = kålrot.

Här i huset fick vi alltså i oss en rejäl dos med c-vitamin igår. Kålrot är ju hälsosamt så det förslår. Receptet hittade jag på K-gruppens sida Vad ska vi äta idag. Tyckte att det såg enkelt och gott ut, så jag gjorde min egen variant utan lök, tomater och ost. Morfar i huset är nämligen minst sagt kranttuger (= kräsen) när det gäller mat. Det blev riktigt gott serverat med lingonsylt och äkta finländskt rågbröd. Enkelt var det också och gick snabbt att laga. Borde jag laga någonting hälsosamt idag också?

onsdag, december 13, 2017

Veckans största brott

Nu har vi då haft veckans största brott här:

Elavbrott!
Tack och lov dock inte med än över två timmar. En del hade fått vänta ända upp till sju timmar på att få elen tillbaka.

Så här festligt började vi arbetsdagen på Mi i morse.

Det var lite annat än den sparsmakade middagen i pannlampans sken igår kväll. Som ni ser så festade vi redan på julskinkan!

tisdag, december 12, 2017

Hemleverans

Idag har det snöat här hela dagen. Och alla bilar kör så sakta, så sakta förbi här ute på vägen. Jag trodde jag skulle ha varit ledig idag och bara hade suttit och stickat och virkat. Men jag fastnade framför datorn och här har jag suttit praktiskt taget hela dagen lång. Så inget handarbetande här inte och förstås ingen julstädning heller. Det positiva är förstås att jag inte har behövt ta mej någonstans alls, så Adam plåtlådan står totalt insnöad ute på gården.

Visste ni att det där med GT inte alls var så enkelt, som man skulle tro. Åh nej. 
Flickan i baren frågade om jag skulle ha den ginsorten eller den eller den. Öööh. Snabbt svarade jag med namnet på den enda sort jag kände igen och så andades jag lättad ut.
Men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken. Plötsligt uppstod ett nytt val: Ville jag ha citron eller lime? Öh.. Lime, tack.
Ja och sedan återstod då betalandet. Det borde ju vara lätt som en plätt inte sant? Kontant eller kort? Kort, svarade jag och förberedde mej på det där knepiga med Credit och Debit. Vill du snabb-betala? Öh... men vänta nu. Ja, du lägger bara kortet där så... PIIP och plötsligt hade jag betalat min GT.
Månne det märks att jag inte är ute alltför ofta? Och tänk, det trodde jag en gång i tiden att man skulle syssla med sen när barnen blivit stora! Då skulle man minsann gå ut och unna sig och... ja, ja, men sen är det ändå skönast att sitta hemma.

Igår fick jag dock en hemleverans, som behövs när jag ska ut igen i fredag.
Visst är det lyxigt så det förslår, inte sant? Hur många får sina flaskor hemtransporterade så här? Ja, alltså här i Finland?

Imorgon ska jag iväg till jobbet och jag hoppas verkligen att jag hinner få allting undan, som skall göras så att jag kan börja sikta in mej på jullov sedan. Men nu, nu måste jag sätta igång med middagen innan morfar i huset kommer hem som en blöt snögubbe. Han är nämligen ute i snösvängen just nu.

måndag, december 11, 2017

En GT

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg till grannstaden på en lite annorlunda julfest. Vi blev bjudna på kaffe/te, snittar och morotskaka (det är väl hälsosamt?). Framförallt blev vi bjudna på bio. Vi såg på Sameblod och den träffade mej rakt i hjärtat. Absolut en sevärd film. Vacker och ömhetsväckande. Livet är hårt i Lappland.

Efteråt hamnade jag i Gamla stan och där var hur mysigt som helst!

Och i trevligt sällskap kunde jag äntligen, äntligen förverkliga en länge närd dröm.
Jag kunde helt enkelt ta en GT!

Så gott och det gav mersmak. Men man ska ju inte överdriva heller så det hela stannade vid en. Och jodå, lugn bara lugn. Jag hade chaufför!

söndag, december 10, 2017

Tomten på loftet

Idag har jag varit iväg med morfar i huset på julmarknad ända till Malmgård. Han var i ärlighetens namn inte riktigt med på noterna.
- Måste jag följa med. Du klarar ju nog dej ändå, gnällde han.
- Nä, jag kan inte åka dit ensam. Jag vet ju inte vart jag ska parkera, svarade jag helt förskräckt. 
-Tänk om jag måste gå jättelånga vägar sedan, fortsatte jag.
- Nå, du säger bara att du är från pressen och ska släpa på kameran.
- Nä, det går int. Tänk om jag hamnar på nåt riktigt trångt ställe då, svarade jag med min ynkligaste röst och framhävde alla faror med en gumma som inte kan parkera och inte kan backa och ja, knappt ens kan köra bil!

Han suckade djupt och muttrade och sent omsider kom vi iväg.
- Se nu kommer alla bilar dit ifrån redan, utropade jag då vi mötte stora fina tyska bilar; mercor, bmw, VW och ja två helt vanliga oplar också.
- Tänk om dit inte alls är folk mera nu när vi är så sena.
Morfar i huset bara fnyste åt mej. Till saken hör att jag vill vara ute i god tid medan han tar det olovligt lugnt. Så hos oss är det kvinnan som väntar på mannen eftersom jag alltid är färdig på en sekund medan han söker efter det ena plagget och det andra.

Fram kom vi och både försäljare och köpare fanns ännu kvar. Och inte behövde vi gå många meter innan vi träffade både på bekanta och grannar. Och det blev mycket samtal och så fanns det så mycket att se på att jag blev nästan yr i huvudet.
- Vi ska int sen ha nånting, var morfar i husets mantra. Morrr! Hans fel att jag kom hem utan Malmgårds goda skorpor. Vad ska jag nu äta till kvällsteet?


Det första jag fick syn på var den här annorlunda granen. Tycker inte ni som jag att morfar i huset skulle kunna snickra ihop en sån här åt mej? Den kunde få hänga här ute.
- Nä, det går int, avfärdade han genast.
- När det blåser slår den mot väggen.
- Men då kan vi ju ha den inomhus. Tänk nu om vi skulle hänga den där upp i taket, så...
Morfar i huset bara suckade.
- Kom nu så går vi.
Han var rädd att jag skulle satsa på något av de där vackra skärbrädena. Och jo, det där ljusa i askträ var verkligt vackert och enligt tillverkaren Mikko Fagerlund här från vår hemby, så håller just ask extra bra. Det skulle ju ha blivit en perfekt julklapp.


Hantverkarna är flitiga. Ställer upp med demonstrationer och försöker sälja sina produkter. Varje år försöker man på Malmgård ha någon smidesdemonstration. I år var det Tiia-Riitta Lahti från Ruukinsepät, som stod och smidde spikar. Hon frös åtminstone inte.

De här smyckena av återvinningsmaterial, tillverkade av Petriina Wäre från Askola, är riktigt fina.


Dekorativa korgar på den vackert slitna stallväggen. Havrekärvarna hade god åtgång.


Inne i stallet fanns nästan vad som helst till salu. Sockor, mössor, vantar, skinnprodukter, kort, bröd, pepparkakshus, ljuslyktor, tomtar, väskor, pannlappar, stickat, virkat, sytt, vävt och snickrat. Ett sånt överflöd att jag blev alldeles matt. Och ni gissar väl vad morfar i huset gick omkring och muttrade?
Jo, just precis:
- Vi ska int ha nånting sen.
Äsch, och jag som skulle köpa av det där goda skärgårdsbrödet, som bakas här i hembyn. Men den där karlen blandade bort mina tankar.
Så vet ni vad jag gjorde istället? Jo, jag talade barnbarn med en försäljare, som var salig av lycka för att hon skulle få sitt första barnbarn, 3 månader gammalt, på besök imorgon. Så där stod vi "den äldre generationen" och förundrade oss över livets underbara gåva.


Tomten på loftet övervakade att allting gick rätt till. Det är fint när det satsas på dekorationer så det blir en fin julstämning.
Och jag uppskattar utbudet på marknaden för där finns enbart hemgjort och inget "krääsä" (= massproducerat tingel-tangel).

Trots morfar i husets negativa inställning till köpandet hann jag smita iväg till liljendaldamen och köpa både semlor (frallor) och hembakade wilhelminakex. I julklapp fick vi en god äppelbullsbit. Morfar i huset tänkte först inte alls ta emot den.
- Nu är du tyst och säger tack, sa jag bestämt ifrån åt honom. Och under över alla under. Han lydde mej faktiskt. Så här har vi festat på godsaker under sena eftermiddagen idag.

Inne på barsidan i gårdsboden hann jag smita ifrån min överrock så mycket att jag kunde handla handgjorda chokladpraliner av Petri.
- Vi ska int ha, fick jag höra igen.
- Nä inte vi, men jag måste nog hjälpa julgubben lite grann kvittrade jag glatt.

Längsta köerna var det till de olika korvstånden.
 Själv skulle jag gärna ha velat ha en hotdog från Sääkär korv. Men det gick ju inte heller för sig.
- Vi ska hem och äta köttbullar.
Suck!

Det härligaste med att besöka marknaden är nog ändå det att få träffa alla trevliga människor. Så trots att morfar i huset inte riktigt ville, var han jättenöjd att han hade följt med.

Och parkerandet då? Jo, det gick alldeles lysande. Vi fick plats precis invid marknadsstånden, så bättre hade det inte kunnat bli.

Och några köttbullar blev det inte för min del, för den nästyngsta med sambo dök upp här på eftermiddagen och de bjöd på hönsfilé och eldade i bastun. Men det är en helt annan historia det.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan. Ta det lugnt och stressa inte!

lördag, december 09, 2017

Hunnit med mycket

Oj, vet ni, jag har hunnit med mycket. Men nu när jag satte mej här framför datorn, så tog liksom orken och inspirationen slut. Och jag som borde skriva två artiklar. Ack, ack. Jag tycks totalt sakna disciplin.

Igår kväll körde jag norrut till grannkommunen. Där i kyrkan lät jag mej förföras av smäktande toner från en hel skara kostymklädda herrar.
Sångargillet i Lappträsk bjöd på en fin och högtidlig konsert. Finländska musikens dag till ära höll man sig till inhemska tonsättare. Finns det något vackrare så här i juletid än psalmen "Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt"? I synnerhet om den sjungs av en manskör. Jag vet inte varför, men jag har alltid varit lite extra svag för just manskörer. Det är något med den där röstklangen då när den harmoniserar perfekt, som jag helt enkelt inte kan motstå.
Kören dirigerades av Jan-Erik Slätis.

Här avtackas kvällens solister av Sten Frondén: Gunnar Enqvist på cello, Joel Enqvist på violin, Annikka Konttori Gustafsson på piano, Hannes Vickholm solist, tenor, Svetlana Happo på viola, med ryggen hitåt Kaj-Erik Gustafsson på orgel och längst till höger syns lite av solisten Christine Slätis, sopran och dirigenten Janne Slätis.

I dag på förmiddagen hade vi rart besök av lilla M med föräldrar. Hur kan ett barn vara så ljuuuuuvligt? Hon jollrade på som aldrig förr och skrattade glatt när vi lekte med henne. Hon är omgiven av så mycket kärlek att det då och då sticker till i mitt hjärta då jag tänker på alla små som far illa. Det finns inget finare än den där totala oreserverade kärleken. Mitt hjärta blöder för alla dem som aldrig har fått erfara den.

Vi hade också glädjen att få den nästyngsta med sambo på förmiddagskaffe. Så jag hade rätt svårt att slita mej hemifrån, men när man måste så måste man...

Jag körde alltså till stan för att delta i höstens sista bokcafé.

Det gästades av Mikael Crawford.

Han berättade om sin En liten bok om nästan ingenting. Den verkar rätt grabbig, så få se om jag alls kommer att läsa den?

Det var riktig julstämning på caféet. Det var det däremot inte på julmarknaden på torget. Jag rusade dit efter bokcaféet och det blåste en verkligt kylig vind där. Glest var det både med försäljare och köpare. Försäljarna höll på att packa ihop, men jag hann få mina plastpåsar. Och jo, jo, jag vet att man inte ska använda plast, men ibland så...
Jag hann också köpa en fisk och en liten skinkbit, som jag nu skall föra till min mamma för provsmakning. Man ska ju inte köpa grisen i säcken sen till julen.
Förstås köpte jag också marknadskringlor. Men, men ända sedan Tyrisevä gick i konkurs har inte kringlorna smakat som de ska... 

Och nu ska jag iväg igen, jag som borde sitta i fåtöljen och sticka...

fredag, december 08, 2017

Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge! Igår blev det fest här hos oss, då morfar i huset stekte plättar.

Mums! Jag vet inte hur många jag klämde in. Morfar i huset tyckte att det var konstigt att plätthögen aldrig växte. Schhh, säg inte att jag lyckades ta några flera än han hade planerat.

Idag hittade jag ett härligt virkat julrött hjärta i julkalendern. Kanske jag nu skulle börja gräva efter rött bomullsgarn på allvar?

Ha nu en riktigt skön fredagskväll. 
Om du inte vet vad du skall göra, så kan du fira musikens dag i grannkommunens kyrka. Dit ska jag iväg på konsert, så kanske vi ses där ännu ikväll?
Ni visste väl att det är musikens dag idag och att vi flaggar för ingen mindre än Jean Sibelius?