fredag, mars 24, 2017

Grönväxter

Apropå Doftrankan, i söndags fick jag en grönväxt.

Jag vet inte vad den heter, trots att jag själv var efter den till blomaffären i stan. Egentligen var det dottern som fick den av sin mormor (jag var liksom bara mellanhand som utförde köpet!) då vi var iväg på lördagskaffe till henne den 11.3. Men hennes ena katt blev som helt tokig i blomman. Katten kunde inte hålla sig ifrån blomman, så den hoppade upp på förbjudna ställen och tuggade i sig blad, som den sedan spydde upp. Sånt går inte för sig. Dottern stängde in blomman i klädrummet och vet ni vad katten gjorde då? Jo, stod utanför och gnällde och gnällde och ville in till sin älskade blomma. Synd om dottern, som hade en sån perfekt plats för blomman och tur för mej. Tack mamma, dotter och katt! :)

Ni vet väl att det är trendigt att inreda med grönväxter? Tjohoo, nu är jag supertrendig. Inte ofta som det sker.


Och nu, nu ska jag iväg på Lyckodag tillsammans med kolleger. Ha nu en riktigt skön fredagskväll!


#blogg100_2017_24

torsdag, mars 23, 2017

Kruttorr burk

VARNING! Det här inlägget handlar om kroppsvätskor, så om du är känslig, hoppa över det här och vänta på morgondagens inslag istället. Du läser vidare på egen risk. Och nu börjar jag faktiskt undra om jag alls ska våga skriva som jag tänkte. Tänk om man inte får nämna kroppsvätskorna vid deras rätta namn? Men äh, friskt vågat, hälften vunnet!

Igår var det dags för ett litet laboratoriebesök för min del. Nästa vecka ska jag iväg och träffa hälsosystern och hon vill förstås ha bevis på hur jag mår. Mitt eget vittnesmål väger lätt i jämförelse med diverse provsvar.

Jag sov gott hela natten, trots att jag skulle iväg och stickas. Jag sov till och med så gott att jag liksom "försov" mej. Men ack vad det var skönt att stiga upp först klockan 9.30 efter en skön natt. Inte ofta, som jag hinner njuta av en sovmorgon, så jag var ju tvungen att ta ut allt av den.

Jag var i stan strax efter klockan 10 och det var riktigt lugnt på laboratoriet. Så 10-tiden verkar vara den optimala tiden om man inte vill sitta och köa jättelänge. Knappa 10 minuter senare visades mitt könummer på ljustavlan och jag traskade iväg till rätt rum. Då hade jag hunnit rådda med ett varv på mitt nuvarande sockprojekt. Till all lycka upptäckte jag det genast, så jag stoppade stickningen tillbaks i min rymliga handväska och nu måste jag småningom ta itu med att sticka bakåt.

Jag placerade mej i laboratoriestolen och sträckte villigt fram vänstra armen. Personen som hade hand om stickandet, alltså inte avigt och rätt nu utan med vass nål, kände och funderade och trodde att hon kommit på en djupt liggande åder, som verkade lovande. Hon putsade noggrant och stack in nålen och inte en droppe blod syntes.
- Men vart tog den ådern vägen, frågade hon förundrat och blev smått ifrån sig.
- Gör det ont?
- Nej, intygade jag.
- Förlåt nu, men jag måste nog dra ut nålen nu och sticka på nytt.
- Det är okej. Det gör inget, tröstade jag för hon bad flera gånger om ursäkt. I roskis med den nålen, nytt sökande efter åder, ny putsning och nytt stick, som lyckades den här gången. Och faktiskt utan att göra ont. Tre rör med blod tappade hon. Vad jag kunde se så såg det ganska mörkt ut och det borde ju betyda att hemoglobinet är okej, inte sant?

Sen gav hon mej en burk med gult lock och lotsade mej till toaletten. Hon förklarade ingående hur jag skulle göra och jag stängde dörren och låste om mej. Förberedde mej enligt alla konstens regler med handtvätt och sånt precis som det stod på planschen att man skall göra vid provtagning.
Jag tog burken i ena handen och tänkte att nåja, nu är det då bara att kissa. Jag väntade, hörde inget, kände inget. Burken var kruttorr.

Nytt försök, den här gången försökte jag slappna av och tänka på trevliga saker och så borde det ju rinna till av sig själv, men... burken var fortfarande kruttorr.
Nu tog jag i lite och försökte pressa fram några droppar av den begärda gula vätskan, men... burken var kruttorr.
Nu var goda råd dyra, jag klämde i riktigt ordentligt, skakade och hoppade lite, men burken var fortfarande kruttorr och nu började mina tankar flaxa omkring. Om ens blåsa är tom, är det då så bra att tvinga ut de sista dropparna?

Jag drog ett djupt andetag och tog i allt vad tygen höll så små svettpärlor trängde fram i pannan, men... burken var fortfarande torr.
Dags att pröva den första strategin en gång till, slappna av alla muskler och låta det rinna till. Haaa... burken fortfarande kruttorr. Det här kan ju inte vara sant? Så här har det aldrig varit tidigare för mej. Borde jag gå ut och begära en mugg och så bälga i mej en massa vatten?
Mamma hjääälp, vad ska jag göra?

Nu hade det redan gått 17 minuter och min mage protesterade högljutt. Den hade tröttnat på sin 14 timmars fasta och ville ha en stadig brunch. Så samtidigt, som jag försökte lugna magen med positiva budskap om läckra smörgåsar, så försökte jag också prata riktigt snällt med njurarna att de skulle släppa sin vätska och det omedelbums. Tyvärr drog jag det kortare strået. Ingen av kroppsdelarna ville lyssna på mej.

Skamset gav jag upp, spolade för säkerhets skull och tvättade händerna. Öppnade tveksamt dörren och sa:
- Det går inte nu.
Till all tur möttes jag av förståelse, ingen otålighet eller hånfulla leenden. Den kruttorra burken var kontaminerad, så den hamnade i avfallet. Jag fick en ny burk med ett rör, som skulle lämnas in senare samma dag.
- Blir det besvärligt nu för dej, frågade hon som stack mej, bekymrat.
- Nej, det går bra. Jag ska ändå tillbaka på jobb, så...

Det var riktigt skönt att komma hem och få mat i sig. Men när jag skulle kissa i burken var det inte alls enkelt och självklart. Det var som om njurarna satt sig totalt på bakhasorna. Jag försökte med lock och pock:
- Ge er nu, det behövs bara lite, pyttelite...
Med tålamod så gick det till sist och jag hann lämna in röret med den dyrbara vätskan på laboratoriet innan jag körde iväg till jobbet. 

Nu hoppas jag att det inte hittas något farligt i någondera vätska. Man kan ju aldrig veta...

För att trösta mej lite grann, så inledde jag äggsäsongen igår med att köpa ett Mignonägg.

Och nej, jag har inte ätit upp det ännu. Vem vet när jag behöver det? Om det skulle bero på mej, så skulle jag bra kunna tänka mej att spara det ända till påsk, men då skulle nog far i huset för länge, länge sedan ha ätit upp både sitt och mitt ägg. Och det är inte så bra. Någon måste ju tänka på hans hälsa! :)

#blogg100_2017_23

onsdag, mars 22, 2017

Ljuvligt

- Vaaa, kommer du hem med en blomma nu igen, frågade far i huset bestört igår kväll då jag kom från jobbet i grannstaden.

Ja, jag hade avslutat en kurs och fick mycket beröm och en ljuvligt doftande blomma...
... en alldeles underbar doftranka. Den fyllde hela huset med sin magiska doft i natt. 
Tack till mina fina kursdeltagare!

Snart skulle det vara dags för paus i Hindersbykursen, men den tog ju slut förra veckan, så hur skall jag klara mej nu? Far i huset verkar inte riktigt förstå att nu ska han bulla upp och bjuda på te.

Viktigast av allt, Londonresenärerna är tillbaka i Finland, skönt. Hjärtat flög i halsgropen när vi tog in nyheterna här i huset. Världen, den stora världen, är så grym nuförtiden och farlig. För egen del är jag inte orolig, men just för barnens del slutar modershjärtat aldrig oroa sig och banka extra hårt.

Idag är det förresten Världsvattendagen. Har ni hört talas om den?

Och nu, nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med min hemmakväll: Lösa korsord? Sticka socka nr två färdig? Baka? Slötitta på TV och umgås med far i huset? Förbereda fredagens kurs? Så många alternativ... 
Jag vet, jag börjar med att ringa till mamma! :)

#blogg100_2017_22


tisdag, mars 21, 2017

Flyger och far

Fick idag ett sms:
Kolla din Whatsapp, stod det.
Och jag kollade förstås, lydig som jag är.

Ett foto kom fram, gissa var vi är?

Öööh, inte en ljusblå aning. Men den där gyllene statyn ser avlägset bekant ut... Hmmm

Kan ni gissa?

Och för en gångs skull måste jag erkänna: Jag är faktiskt lite avundsjuk nu. Vanligtvis brukar jag inte vara det. För min del får människor flyga och fara bäst de vill. Jag ser enbart framför mej hur besvärligt det är med allt som ska packas, alla formaliteter på flygplatsen, väntan och framförallt hur mycket garnpengar som går förlorat när man är ute och reser. Huuu!
Men, i höstas gick ju resan bra och över förväntan, så det skulle nog inte alls vara så tokigt att lite lufta på sig...

Man kan ju alltid ta stickningen eller virkningen med sig, eller hur?


#blogg100_2017_21

måndag, mars 20, 2017

Vart som helst

Det sköna med en hobby som stickning och virkning är att man kan ta med den vart som helst. 
Så idag på eftermiddagen har jag suttit i Vallgård i Helsingfors och stickat medan jag först väntade på minstingen och sedan på den äldsta sonen.

Påminn mej om att jag ska ha mycket kortare strumpstickor för så här liten socka!

Idag har jag igen avslutat en kurs. Tack för den fina gåvan.
I morgon avslutar jag nästa kurs och i fredag den tredje kursen. Det börjar bli vemodigt och lessamt. Allt roligt har ett slut. Nu gäller det att börja planera inför nästa läsår, men allra först ska jag fundera ut vad jag skall lära ut imorgon.

Förresten, ni har väl inte missat att det är vårdagjämning idag och vi går mot ljusare tider?

#blogg100_2017_20

söndag, mars 19, 2017

Söndagsmiddag

Oj, vet ni hur bra man kan ha det på Minna Canth-dagen? Helt ljuvligt förstås! För det första har jag röjt så pass mycket att jag nu har endast 33 steg kvar till dagens mål. Hups! Det liksom lönar sig att gå fram och tillbaka med grejer. Tyvärr är mitt hobbyrum nu ännu fullare med saker, som inte hör dit, än det var förut. Suck! Men det positiva är alltså att nu behöver jag bara gå några varv runt stickfåtöljen så kan jag sitta lugnt resten av kvällen.

Söndagsmiddagen är över för denna gång. Unga husbondeparet bjöd på pasta, älgkött och kantareller. Mums. Vi var sju stycken runt matbordet och min mamma fick berätta om hur det var när hon mötte min far och hur nära det var att hon hamnade på dåliga vägar med en buse. Dottern intervjuade, släktens närhistoria har börjat intressera. Mamma och sin sida var jätteglad för hon hade fått ett sms om att långväga gäster är på väg nästa månad.

Dottern har blivit ett proffs på kakor. Dagens efterrätt såg ut så här:
En supergod tårta. Gissa vad vi alla kör för bilar? :)
Tack till er alla för en härlig söndagseftermiddag och trevligt sällskap.

Själv hade jag det så bra att jag kom undan med att duka bordet och fixa salladen. Far i huset tog hand om disken, som ju blev kvar efter att kockarna och gästerna åkt hem.

Igår natt höll det för övrigt på att gå dåligt för den sjätte Ekholmaren. 
Jag släckte taklampan i vardagsrummet och skulle sedan upp för de tre trappstegen till nästa avsats. Eftersom far i huset ännu såg på TV tänkte jag att den belysningen skulle vägleda mej. Men precis då jag skulle ta första trappsteget blev det beckmörkt i TV:n då man bytte scen och jag snubblade till och slog ordentligt i axeln, som nu är alldeles blålila. 
Huhuh, tur att det inte gick värre. Jag var spiknykter, men alltför optimistisk beträffande ljuset. Det skulle just ha sett snyggt ut om jag hamnat att ta ambulans mitt i natten.

Nu ska jag jobba lite bland annat välja maträtter till fredagens Lyckodag!, sedan packa jobbväskan och därefter sticka sockor med gott samvete.
Önskar er alla en riktigt bra start på arbetsveckan!

#blogg100_2017_19


lördag, mars 18, 2017

Två frågor

Idag fick jag två frågor på Twitter:

1) Läser du mycket?
Hmm, gör jag det? Njaaa, jag är en periodare. Ibland går det jättelångsamt med mitt läsande. Men jag försöker i varje fall läsa minst en bok i månaden.

2) Har du redan använt garnerna du köpte från mässan?
Nej, ack nej, när skulle jag ha hunnit med det? Jag har ju inte ens gjort nånting av garnerna från den förra mässan. Eller nej, förresten vänta nu. Jag stickade ju faktiskt den där halsgrejen. Så det kanske inte alls är så illa, som jag först trodde.

I Twitter får man endast använda 140 tecken, så det är svårt att svara uttömmande där. Och nu, nu ska jag sticka vidare på en socka och njuta av en lugn lördagskväll. Och nej, jag har inte röjt nånting alls idag. Det kommer att bli superbråttom med röjningen imorgon. Men den dagen, den sorgen.

Önskar er alla en skön lördagskväll!

#blogg100_2017_18